När råggröt blev upplyftande

Att bryta en vana är egendomligt upplyftande. Det spelar ingen roll om det handlar om så vardagliga saker som att cykla en helt annan väg ner till stan eller att köpa ett helt annat smör än vad man annars brukar göra - varje steg utanför den väl upptrampade stigen gör mig helt varm inombords. Den här veckan har jag tänkt bryta min frukostvana. Dels för att jag är oändligt trött på att kånka hem liter efter liter med filmjölk men också för att jag har lessnat på att aldrig kunna koncentrera mig på föresläsningarna sista timmen innan lunch. Därför är det dags att müsli och filmjölk byts mot gröt och mjölk. Ni förstår säkert inte hur stort det här är för mig, men det ska jag strax förklara. Jag har förmodligen inte ätit gröt sedan jag gick på dagis, och gröt har sedan dess för mig förknippats med tvång. Precis på samma sätt som banan tidigare har gjort. Dagisfröknarna tålde helt enkelt inte att man sa att man inte ville ha, man skulle prompt trycka i sig den där gröten och lilla, lilla bananbiten och givetvis blev jag svårt traumatiserad. Nu har jag sedan några år tillbaka börjat äta banan igen, och jag har länge funderat på om jag vågar mig på gröt också. I kväll tog jag då det historiska steget. Rågmjölsgröt fick mig att övervinna hindret, och döm av min förvåning när det faktiskt smakade rätt gott med lite lingonsylt och mjölk. Jag tänker att jag ska fortsätta min grötterapi veckan ut och så får vi se vad som händer. Kanske kommer jag i slutet av veckan att upptäcka att jag känner mig lite mer upplyft, mätt och tillfreds med mitt förflutna.