Argentina: genusbrillor på

Argentina är ett ungt land vars historia är kantad av utvecklingshämmade faktorer som kolonialisering, olika former av diktatur och allmän korruption. (Och nej jag kommer naturligtvis INTE hävda att det här med kolonialisering kunde ju vara en helt ok deal som tydligen är ett argument som glider omkring hemmavid). Detta är fallet med i princip alla Sydamerikas länder, och det märks på både ett och två vis. nbsp;När det kommer till det här med jämställdhet och genusperspektiv har kära la Argentina en bit kvar. En ganska rejält lång bit.

Det finns så många ändar att börja i att jag bara slänger mig ut och greppar tag i första bästa och tar mig framåt i genusdjungeln likt en liansvingande Tarzan (eller Jane då). Som ödmjuk besökare av detta land märker jag närmast på vad det innebär att vara begåvad med två x-kromosoner genom hur jag och mina fellow girls bemöts på gatan, som denna blogg fått ta del av tidigare. Det påverkar till och med min dagliga rutin: jag kryssar fram och tillbaka de första gatorna på väg till skolan för att undvika olika konstellationer av män i grupp som jag inte riktigt orkar deala med. Jag tänker en gång extra innan jag tar på mig kläder som visar mycket hud (innan jag skiter i vilket och tar vad jag vill ha eftersom det kan blir förtio grader i det här landet och jag ej vill dö) eftersom jag vet att skränandet och visslandet och det allmänna HÄRJANDET eskalerar då. Visst kan det här impulskontrollsfria beteendet ursäktas som ”en spegling av det känslosamma sydamerikanska tempramentet” eller annat valfritt struntprat, men jag tror sanningen ligger närmare att det reflekterar en syn på kvinnor som självklart föremål för mäns utvärderande och kritiska blick. Så fort du kliver ut på gatan ska du ha väldigt klart för dig att du är kvinna och att de är män med allt vad det kan innebära. nbsp; nbsp;

nbsp;Vidare i djungeln är det svårt att bortse från Argentinas position som katolskt land (el papa är ju för hela himlen härifrån ). Progressiva argentinare framhåller gärna att Argentina är det enda landet i Sydamerika där homoäktenskap är tillåtet och att könskorrigering får genomföras här , men abort är likafullt fortfarande förbjudet. Vad jag skriver nu skriver jag med den starkaste av emfas: Den andra största dödsorsaken för kvinnor i fertil ålder i Argentina är bortgång i samband med felaktigt utförd abort eller i komplikationer efter en sådan. Den a n d r a nbsp; största orsaken. Det gör ont i hjärtat och magen när jag sitter på skolans toaletter och läser det hatiska kriget mellan pro- och anti-choice-anhängare som utspelar sig på de slitna väggarna. Kvinnor dör i jakten på kontrollen över sitt liv och sin kropp, eller blir mammor för att de tror att det är det enda sättet. nbsp;

Vidare måste ju genusbrillorna få granska Argentinas största passion: fotbollen. Män spelar fotboll, pratar fotboll och ser på fotboll, och kvinnor är med endast på nåder. Det finns ingen etablerad fotbollsliga för damer, och de få kvinnor som spelar fotboll på högre nivå lever i sanning i en skuggtillvaro. (Vilket i och för sig verkar vara fallet med damfotbollsspelare i Sverige: har läst om fadäsen på fotbollsgalan och kan bara få ur mig ett vad i hela helvetet är det för fel på folk?) I en av våra ”temas culturales” har vi läst en text där det beskrivs hur den traditionella söndagsmiddagen ofta förbereds av kvinnorna i familjen medan männen dricker mate och tittar på fotboll ( ).

Det ska dock tilläggas att det finns två sidor av det berömda myntet, naturligtvis. Här är visserligen könsrollerna på många sätt mer cementerad än hemmavid, men det finns också exempel på hur rollerna är friare. Männen förväntas här till exempel ha nära till alla känslor och en man kan låta tårarna flöda fritt precis lika ofta och mycket som en kvinna utan att manligheten alls ifrågasätts, precis som intimitet mellan män inte alls är märkligt (i och med det evinnerliga kindpussandet och så vidare). Detta kan vara befriande, men kvinnorollen är i kontrast långt ifrån formbar: för att vara lite krass är fallet fortfarande att kvinnan i många, många fall ses främst som en kropp, vars existens berättigas av dess förmåga att skänka njutning till penisbärare eller sätta nya liv till världen. Så här är fallet givetvis på flera platser på vårt klot men här är det smärtsamt tydligt och oifrågasatt.

Illustrerar mitt påstående med graffitti jag möter varje dag på väg till och från skolan. Mannen avbildas förvisso mer eller mindre naken precis som kvinnan, men han har ett ansikte och ges därmed en egen identitet och agens; hans pose vittnar om någon som iakttar, verkligen ser och kan agera på det. Kvinnan däremot har inget ansikte; hon är bara kropp, placerad i en exponerad sexuell pose där hon i princip inte kan göra någonting.

Unga argentinare talar om att saker är på väg att förändras. Jag hoppas så att de har rätt. nbsp;

nbsp;