Provocerande om rätt och fel i konsten

Søren Ulrik Thomsen
En dans på glosor - eftertankar kring den konstnärliga skapelseprocessen
övers. Lars-Inge Nilsson
ellerströms

Själv är jag inte riktigt så dramatisk av mig, men av de ilskna utropstecken och raljanta frågetecken som fyller marginalerna till mitt exemplar av Søren Ulrik Thomsens senaste poetik, har jag uppenbarligen låtit mig provoceras av hans egna försök i den definitoriska genren.
Søren Ulrik Thomsen räknas vid sidan av Michael Strunge och Pia Tafdrup som den danska 80-talslyrikens främsta namn. En generation som där liksom här vände sig emot 70-talets politiska tendensdiktning, och i stället grävde ned sig i nyromantiska, så kallade postmoderna, teorier - gärna med orfiska förtecken. Thomsen gav då, efter två uppmärksammade diktsamlingar, ut sin första poetik, Mit lys brænder (1985). Uppenbarligen var han inte helt nöjd med denna, och har nu, tre diktsamlingar senare, reviderat sina teser i En dans på glosor (originalet utgavs 1996).
Thomsen ger sig alltså inledningsvis i kast med att definiera God Konst. Han ritar upp en kurva mellan polerna Form och Stoff, och märker på denna ut nio tänkta dikter på samma tema. Med tvärsäker auktoritet fastslår han sedan att dikt nummer fem är den kvalitetsmässigt optimala, då denna dikt hunnit bli sitt ämne mogen, men ännu ej blivit formellt överarbetad. Ur den strängaste självkritikens synvinkel skulle man alltså bara publicera dikt nummer fem, men jag skulle nog ta med både den som ligger strax före inlösandet av den maximala spänningen och den som infaller strax efter. Så handgripliga råd gav inte ens den gode J Evans Pritchard.
Det är alltså fråga om en högst traditionell, egenskapsorienterad konsteori, om än inbakad i metafysiskt och postmodernistiskt snömos; ett fåfängt försök att sluta själva konstbegreppet, som man kanske trodde hade gått i graven med den så kallade lingvistiska vändningen på 50-talet. Vore hela boken fylld av dessa normativa och formelartade - faktiskt också kursiverade - lärosatser, vore det outhärdlig läsning. Men som tur är tryter Thomsens definitoriska artelleri rätt snart, vilket ger utrymme för mer allmänna filosofiska betraktelser och personliga reflektioner kring det egna skrivandet. Det är betydligt intressantare avsnitt, men på det hela taget kan man inte låta bli att fråga sig om det ändå inte låg någonting i Goethes Bilde Künstler, rede nicht. Skapa konstnär, tala ej.

Fabian Kastner