Retorikkrönika: Aristoteles skulle ha skakat på huvudet

Lars Burman / lars.burman@littvet.uu.se / Bok / Publicerad 2002-08-27 00:00

Retorik - konsten att övertyga. Det är ett uråldrigt ämne, där man lär sig tala väl för sin sak. Men det är också en språkteori och ett analysverktyg. Den som funderar över hur det går till att nå en publik får snart upp ögonen för hur samhällets alla aktörer försöker övertyga, övertala eller till och med manipulera oss.

När man i antiken började systematisera vältalighetskonsten var standardsituationen en talare framför en publik på högst några hundra åhörare. Massmedier saknades förstås, och före Gutenberg var det svårt att sprida avskrifter av ett tal i särskilt många exemplar.

Men det sista seklets mediagalopp har förändrat de retoriska spelreglerna. Se på partiledarintervjuerna i TV4, där man vill göra politiken publikvänlig (i mediakonceptet ingår läcker grafik, skickliga programledare, ?hemlig gäst? och reklamavbrott). Flera tendenser är starka: tidsbrist, dialog och konfrontation som underhållning.

Man har klivit ner från talarstolen. Kanske för att det i dagens samhälle är så viktigt att övertyga med hjälp av sin personlighet. Tendensen till en slags ?dialogisk retorik? är tydlig i soffprogram, pratshower och hemma-hos-reportage. Fortfarande vill man informera, påverka och övertyga, men arenan har förändrats. Till och med grälen blir ?köksbordsgräl?. När Gudrun Schyman och TV4:s hemlige utfrågare Göran Skytte råkade i luven på varandra satt de tätt ihop i samma soffa.

Politikern har alltså lämnat sitt podium. I Almedalen plockar man bort tomma stolar för att det inte skall synas i TV hur få som sitter där. Men TV-publiken är enorm, även om den bara får några sekunders klipp med Leijonborg, Olofsson eller Persson. Idag måste politiker ta hänsyn till media. Viktiga tal distribueras ofta till media i förväg, så att journalisterna skall kunna planera sin rapportering. Politiker och journalister tvingas in i en allians där det lättciterade utspelet och den klatschiga formuleringen premieras. Är det något vi lider demokratisk brist på idag, så är det tid för argumentation och reflektion.

Aristoteles skulle ha skakat på huvudet. Den väg till övertygande som han trots allt ansåg hederligast, det förnuftiga resonemanget, tycks alltmer trängt av vädjanden till känslor eller utnyttjandet av personlig utstrålning. Eller för att tala retoriskt - trångt för logos men goda tider för pathos och ethos.