Poesi om de lägre temperaturerna

Oscar Rossi
Kelvinator
Söderströms

Med dess uppenbara språkglädje och dess lek med assonanser och allitterationer känns Kelvinator som en fräsch, om än något ojämn debut. I dess första del, ?K-mollkonsert för jojk och pukor?, kan några av dikterna stundtals kännas lite överarbetade. Det är som om poeten ibland velat klämma in för många adjektiv i en och samma versrad, som i den humoristiska svängningen då det dyker upp en ?stänkblöt rödbrusig septembervind / som skolat en gammal sjöman?. Här får vi kanske också en inblick i de skapande ögonblicken, då poeten, en romantisk varelse, suttit på kaféer och betraktat andra människor som ?skyltfönsterdockor / på permission?. Han har uppenbarligen också studerat kaféernas svävande rökslingor, med tanke på hur frekvent de dyker upp.
Från och med ?Tango predestinado? lyfter å andra sidan samlingen rejält, med kyliga framtidsreflexioner à la Aldous Huxley och Harry Martinson. Här blir också språket märkbart skarpare och effektivare. Med ett antal blinkningar till metafysisk poesi bär resan så småningom av mot rymdens vidder, till blixt och dunder, när poeten far ?aniarande genom / en blänkande stjärngård ?
Det framgår ganska snart att dikterna till viss del bygger på det visuella intrycket, på brutna rader och en ibland medvetet kaotisk lay-out. I några av dikterna blandas olika typer av typografiska finesser för att gestalta röster och referenser som kolliderar eller blandas till ett sorl. Det kanske är just detta som poeten tidigt beskriver med orden ?jag tror att jag drömmer / radiokanaler?.
Det som binder ihop de senare delarna med inledningen är Kelvinators ledmotiv, vinterns köld och de kalla vindarna. Samlingen avslutas med dikten ?genesis? och de underbara slutraderna lyder följdriktigt: ?det blev afton, det blev morgon; / det började blåsa?.