En fullkomlig orgie i austerska tricks

Paul Auster
Illusionernas bok
Övers. Ulla Roseen
Albert Bonniers Förlag

Sedan genombrottet med New York-trilogin har hans namn en gång för alla kommit att förknippas med existentiella, deckarliknande romanlabyrinter. Försöken att skriva sig bort från denna roman må vara förståeliga, men har aldrig blivit särskilt lyckade. Ensamhet, utanförskap och identitetsupplösning tycks vara nödvändiga ingredienser för att skapa den ödesmättade stämning som givit Auster kultstatus. Byter man ut någon av dessa ingredienser mot, säg, en leviterande man eller talande jycke blir resultatet ett annat och helt visst sämre.
Det är därför glädjande att konstatera att Auster i sin nya roman inte bara återgått till det han gör allra bäst, utan dessutom tycks ha gett sig fan på att överträffa alla sina tidigare prestationer i genren. Illusionernas bok är en fullkomlig orgie i austerska tricks: spegeleffekter, dubbelgångare, kinesiska askar och konspirerande tillfälligheter. Men den har också ett känslomässigt djup som Austers tidigare romaner inte uppvisat. För det är bara till det yttre som Illusionernas bok är en spänningsroman, en berättelse om brott, botgöring och stumfilmsregissören Hector Manns märkliga liv och verk. Dess egentliga ämne är förlust, sorg och saknad.
Det handlar om universitetsläraren David Zimmer, som i likhet med så många av Austers huvudpersoner förlorat allt och nått existensens absoluta nollpunkt. Sedan hans hustru och två barn omkom i en flygolycka ett år tidigare, har Zimmer levt fullständigt isolerad i en dimma av alkoholdränkt sorg. Hans apatiska tillvaro bryts den dag han ser ett klipp ur en av Hector Manns gamla stumfilmer på tv. För första gången sedan olyckan hör han sig själv skratta. Utan att riktigt veta varför bestämmer han sig för att ägna all sin vakna tid åt att skriva en bok om Mann. Projektet blir en besatthet (också den så typisk för Austers karaktärer), ett desperat sätt att klamra sig fast vid en sista rest av sin mänsklighet. En tid efter utgivningen får han ett brev med budskapet att Mann har läst hans bok och önskar träffa honom. Det är bara det att Mann varit spårlöst försvunnen sedan 1929, och förmodas vara död sedan länge. Zimmer tar det hela för ett skämt, tills han uppsöks av en kvinna som under pistolhot tvingar med honom till New Mexico för att bli den förste och siste att bevittna Manns hemliga livsverk.
Det blir en resa i det förflutna, där det förgångna oavlåtligt speglar det närvarande, liksom samtliga livsöden och händelser i denna fascinerande berättelse belyser och utgör paralleller till varandra. Det gäller inte minst de tre filmer som är inbakade i romanen och som återberättas i sin helhet. Det är ett vanskligt grepp som borde bli stelt och stolpigt, då berättandet begränsas till det rent visuella skeendet, men Auster lyckas förvånansvärt väl och dessa skrivna filmer utgör faktiskt riktigt minnesvärda filmupplevelser (men så har han ju också viss erfarenhet, som manusförfattare till filmer som Smoke och Blue In The Face). Som någon uttryckte saken, det är inte bara en bra bok, det är en bra bok av Paul Auster, vilket på något sätt innebär så otroligt mycket mer. Det är bara att instämma.