Trovärdig tidsresa i konstens tecken

Carina Burman
Vit som marmor
Albert Bonniers förlag

I Carina Burmans första bok om romanförfattarinnan och amatördetektiven Euthanasia Bondeson, Babylons gator (hennes femte roman), samsas pusseldeckare med kulturreportage från ett historiskt London i den stilimiterande pastischens form.
I nyligen utkomna Vit som marmor återfinns en liknande ansats. En jesuitpräst hittas mördad vid en arkeologisk utgrävningsplats i 1850-talets Rom, och mordet kopplas till försvinnandet av en sällsynt antik skulptur. Brottet ger upphov till en händelsekedja som tar läsaren med på en kärleksfull guidning av staden. Även i denna uppföljare återfinns en postmodern genremix som väl utnyttjar Roms förmåga att utgöra en passande scen, såväl för äventyr och kulinariska njutningar som för idéer om skönhet och kreativitet.
För liksom konstdebattens vågor svallar höga i romanens konstnärssällskap, diskuteras även skapandets villkor i hjältinnekaraktären. Som konstnär ska man inte vara rädd att lämna sina invanda genrer resonerar gourmeten Bondeson, då hon överväger möjligheten att överge romanen för en bok om det italienska köket. Metaaspekten ansluter inte bara Burman, som också är verksam som litteraturforskare i Uppsala, till en litterär tradition, den gör henne även närvarande i berättelsen. De för konsten aktuella frågorna kontrasteras till den historiska ramen, och författarinnan utnyttjar därmed en del av de intressanta möjligheter till samtidskommentar som den historiska romanen ger. Men frågan är om inte den största förtjänsten återfinns i den stilistiska ambitionen.
Med hjälp av pricksäker imitation lyckas den vältaliga Burman fånga en atmosfär som andas äkthet. Skildringens språk och form för inte minst tanken till artonhundratal och Fredrika Bremers borgerliga berättelser, men utan risk för finesslös efterapning. Den stilistiska knorren skänker romanen ett underhållande gemyt som känns tidstypiskt, och den kvicka dialogen tillför den kulturspäckade framställningen en befriande lätthet.
De existentiella teman som berörs hamnar dock i skymundan, likaså ansatserna att närma sig den dunkla själen. Mordmysteriets dramatiska effekt dämpas dessutom av den schablonisering som dessvärre förekommer. Till och med huvudpersonen själv framstår ibland som omänskligt sorglös, och frågan är om Burman ens på allvar försöker.
Lyckligtvis har hon skrivit en roman som är mycket mer än en något uddlös kriminalhistoria med en stereotyp karaktärsteckning, för den trovärdiga tidsresa i konstens tecken som Vit som marmor
bjuder på räcker långt.