Hotande drunkningsdöd i Kastners melankoliflod

Fabian Kastner
Oneirine
Albert Bonniers förlag

I den originella Oneirine framställs minnet av det förgångna både som en förbannelse och en välsignelse. Minnet gäckar oss och har förmågan att påminna oss om smärtsamma förluster, vilket ger det en sällsam makt över vår existens. Samtidigt blickar vi nostalgiskt bakåt för att söka reparera de skador vi fortfarande plågas av, och i detta finns ett hopp.
Med en fragmentarisk berättarteknik försöker den före detta Ergomedarbetaren Fabian Kastner återge hur det förflutna samspelar med upplevelsen av nuet och framtiden, ett grepp som i och för sig inbjuder till eftertanke men som också är komplicerat. Berättelsen rör sig hela tiden i gränslandet mellan medvetet och omedvetet, mellan dröm och verklighet, och frågan är om inte författaren har tagit sig vatten över huvudet, för ibland är det onekligen svårt att hänga med i svängarna.
Som bekant blir det problematiskt när anspråk och resultat inte kan samsas, och en dylik diskrepans uppstår när författarens behandling av den djärva formen sänker ner berättelsen i ett töcken som är svårgenomträngligt. I brist på en tillräckligt sammanhållande dramaturgi faller skildringen delvis samman, något som dessvärre gör det svårt att hålla intresset vid liv.
Den udda samling existenser som befolkar romanens symboliskt laddade skådeplats, det förfallna hotellet Abulafia, tecknas klichéartat men ändå med värme. Den gamle litteraturprofessorn Hanemann som tjurigt stångas mot moderniteten blir en central gestalt, men även han får framförallt funktionen av idébärare. Så mycket annat tycks inte författaren vara intresserad av.
Begränsningen märks även på Kastners sätt att ständigt påpeka sin huvudpersons tillkortakommanden, istället för att göra detta till något underförstått. Utmärkande för Oneirine är också den forsande flod av melankoli som hotar att dränka det mesta i sin väg. Längtan efter en förlorad älskad är inget man med lätthet skakar av sig, men vältrandet i självömkan känns till slut innehållslöst, och man frågar sig till vilken nytta författaren envist vägrar nyansera.
Det ska inte förnekas att den detaljrika miljöskildringen skapar en suggestiv atmosfär av vilsenhet och förfall, men även här går ansatsen bitvis över styr när språket proppas övermåttan fullt. Debutanten Kastner kan dock inte anklagas för att gömma sig bakom konventioner, och det allvar med vilket han tar sig an uppgiften vittnar om övertygelse och ett beundransvärt mod. I fortsättningen bör han dock fundera över balansen mellan ambition och förmodat utfall.