Ställer frågor utan att ge fasta svar

Peter Fröberg Idling
Pol Pots leende - om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja
Atlas

När Peter Fröberg Idling ska omsätta sitt intresse för Kambodja och dess tragiska historia i en bok gör han det inte lätt för sig. Allt ska finnas med: författarens personliga bakgrund, Kambodjas historia, landets förbindelser med Sverige, bilden av Kambodja och hur den har förmedlats, vittnesmål från enskilda kambodjaner och, inte minst, bokens egen tillkomsthistoria med efterforskningar i form av vådliga taxifärder på den kambodjanska landsbygden och arkivrundor på svenska bibliotek.
Det är imponerande att han lyckas ro boken i land och få allt det ovanstående med i båten. Bokens undertitel talar om den famösa reportageresa som några svenska intellektuella tilläts göra i landet 1978, men denna resa är bara en av väldigt många nivåer i denna angenämt svårbestämbara bok. Valet av teknik faller sig också naturligt. Ett uppstyckat berättande i 259 små kapitel eller snarare klipp, där berättelsernas olika skikt ligger öppna och ordningen varken är kronologisk eller tematisk.
Ofta används skönlitterära grepp för att förmedla innehållet. Bland de starkaste verkande är klipp 147, där tortyren i specialfängelset S-21 ska beskrivas. Det börjar med en semantiskt riktig fras: I mitten ett många meter långt armeringsjärn. Vartefter beskrivningen fortgår luckras sedan grammatiken, och sedan ordbilden upp tills bara fragment och skiljetecken återstår: stilla , av syrsor gecko rop, skriken tor eras. Är det berättarens eller den torterades tankar som trasas sönder av det ofattbara?
En annan scen utspelar sig vid författarens föräldravilla i Sunnersta, där en trupp röda khmerer plötsligt står på garageuppfarten. Det visar sig helt enkelt vara en dröm. Kanske kan ovanstående verka sökt, taget ur sin kontext, men i själva verket är Fröberg Idling en så pass god berättare att han kan hushålla med de tekniska resurserna. Han är väldigt effektiv, men sällan effektsökande. En journalistisk benägenhet att sätta punkt lite väl ofta må vara honom förlåten.
Vad vill han då uppnå genom sin friska prosa? Egentligen ställer han mest frågor och aktar sig för att slå fast några svar. Kanske vill han uppmuntra oss att göra detsamma. En huvudfråga för honom är hur fyra svenskar kunde resa genom Kambodja utan att se terrorn och folkmordet. Man undrar vilka brott som entusiastiskt döljs av dagens journalister, inbjudna av segerherrarna. Vad kommer framtiden att säga om Peter Englunds rapportering från Irak? Eller Johan Norbergs välsignande av de tigerekonomier som inte ligger långt från Kambodjas blodbesudlade risfält?