Socialismens synd

De sista decennierna under 1800-talet var idealisternas år, drömmarnas tid - de grandiosa planerna för idealstaten hade börjat gro inom mänskligheten, närd av de krafter den industriella revolutionen hade släppt lös. Helt plötsligt föddes ur maskinernas överflöd möjligheten att behärska världen, sänka sitt land i ett renande stålbad, civilisera vildarna eller utrota fattigdomen.
Vad allt detta ledde till - de totalitära staterna, världskrigen, utrotningen och massdödandet - vet vi nu, och har sedan 1945 sakta men säkert sökt oss från idealismen in till realpolitiken och mellanvägarnas regioner. Ett typiskt exempel här är Sverige som tyglade de socialistiska strömningarna som August Palm en gång startat, undvek idealismen och undergången i kommunismen, och förändrande det skiftade samhället till en välfärdsstat genom reformer.
Men det är just idealen som gör litteraturen från sekelskiftet så fascinerande. Vissa läser vi med blandade känslor; som exempel Kiplings nationalistiska och rasistiska passager och Nietzsches teorier om viljan till makt och slavmoralen, även om det i åtminstone den sistnämndes fall har blivit grovt misstolkat sen dess - men också med en slags känsla av att den hör hemma i en annan tid.
Annan litteratur beskriver strider som fortsätter än idag. De ger bakgrund och belyser konflikter som finns kvar i dagens politik, trots att vi på högar av lik har blivit tvungna att kompromissa med våra ideal. En av dem är kampen mellan socialismen och kristendomen.
För måste de egentligen tala emot varandra? Nej, säger socialdemokratiska broderskapsrörelsen och befrielseteologerna i Latinamerika idag; självklart utropade Fjodor Dostojevskij vid slutet av 1800-talet.
En vacker passage i Bröderna Karamazov från 1879, som beskrivs som det mogna geniets mästerverk, belyser Dostojevskijs ståndpunkt. Historien kretsar kring Fjodor Karamazovs tre söner, som alla representerar en varsin syn på livet. Den äldste, Dmitrij, är en strulputte och marodör, (som sin far) med en moral som visserligen tynger honom men som han effektivt trycker undan. Mellanbrodern Iván är den intellektuella akademikern som har rationaliserat bort Gud (något Dostojevskij, som kristen, tyst fördömer genom att slutligen göra honom sinnessjuk). Den yngste är den kristne Aleksej, munklärlingen, som visserligen prövas hårt men slutligen får symbolisera visheten och godheten.
Det är denne Aleksej, eller Alosja som han kallas (rysk litteratur är full av smeknamn) som får diskutera socialismen. I kapitlet Staretserna beskriver Dostojevskij Alosjas vägval - att hoppa av sin utbildning för att läsa under en upplyst munk, staretsen.
Så snart han efter grundlig eftertanke hade kommit fram till den fasta övertygelsen att Gud och odödligheten fanns, sade han sig naturligtvis genast: ‘Jag vill leva för odödligheten och någon halv kompromiss godtar jag inte.’ Exakt på samma sätt skulle han, om han kommit fram till att Gud och odödligheten inte existerade, omedelbart ha gått över till ateismen och socialismen (ty socialismen är inte bara en arbetarfråga, eller en fråga om det fjärde ståndet, utan framförallt en ateistisk fråga, en fråga om vår tids förkroppsligande av ateismen, en fråga om Babels torn, som ju uppfördes utan Gud, inte för att från jorden nå upp till himlen, utan för att ta ner himlen till jorden).
Kursiveringen är förstås min - för Dostojevskij är det hela bara en parentes, en självklarhet.
Socialismen återkommer också i brottmålsprocessen som är det centrala temat i boken, då som idén att en brottsling skapas på grund av sin miljö. Men det mest intressanta är hur Dostojevskij anser att det finns en så tydlig kontrast mellan socialismen och kristendomen, trots att han beskriver dem som så lika. Se till exempel på detta tal om hur människorna ska bli bröder, som är ett av Alosjas läromästares sista i livet:
Man hopar rikedomar i sin avskildhet och tänker: så stark och mäktig jag är nu och vad jag kan känna mig säker, men denna dåre vet inte, att ju mer han samlar på hög desto mera sjunker han ner i självförödande vanmakt. Ty eftersom han vant sig vid att enbart lita till sig själv och skilt sig från helheten som en isolerad enhet, har han lärt sin själ att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten, och han bara darrar av ängslan för att hans pengar och självförvärvade rättigheter skall gå förlorade. Överallt börjar nu det mänskliga förnuftet ironiskt nog förbise att den verkliga personliga säkerheten inte består i isolerad strävan utan i allmänmänsklig solidaritet.
Om inte meningen, att då isoleringen tar slut ... skall också Människosonens tecken visa sig på himmelen, funnes så skulle detta lika gärna kunna vara taget ur en socialistisk essä från Paris eller Berlin.

Det verkar alltså som att den enda skillnaden mellan socialisten och den kristne, är att den förstnämnde förnekar Gud. I denna slutsats, där Dostojevskij slutar, tar vår egen Selma Lagerlöf vid, även hon djupt kristen. I en av hennes mindre kända verk, Antikrists mirakler från 1897, berättar hon historien om en rik engelsk kvinna som blir förälskad i en bild av kristusbarnet i kyrkan Aracaeli i Rom och gör allt för att få köpa den. När hon vägras gör hon en kopia, men för att inte häda skriver hon in Mitt rike är endast av denna världen i kristusbarnets krona. När man upptäcker förfalskningen kastas tavlan ut och hamnar efter mycket om och men i den lilla fattiga byn Diamante på Sicilien, där den börjar skapa mirakel. Efter att ha tillbett tavlan börjar folket upphöra med sina inre stridigheter och samarbeta, bland annat genom att bygga en ny järnväg som för rikedom till byn.
Kristuskopian, antikrist, symboliserar i boken socialismen. Lagerlöf beskriver till och med hur en man, som får syn på tavlan, får en uppenbarelse då han ser inskriptionen i kronan, om riket som endast är av denna världen:
Därför måste ni sörja för detta livet och leva såsom bröder. Och ni skolen dela era rikedomar, så att ingen blir rik och ingen fattig. Ni skolen alla arbeta, och jorden skall ägas av alla, och ni skolen alla vara lika. Ingen skall hungra, ingen skall frestas till yppighet och ingen skall lida nöd på sin ålderdom. Och ni måsten tänka på att bereda allas lycka, ty det finns ingen ersättning, som väntar er. Ert rike är endast av denna världen.
Tavlan tas ifrån honom, men mannen, som under striden blivit lärd av bilden, började förkunna världen en ny lära, som kallas socialism, men som är en antikristendom. Och den älskar och försakar och den lider och den lär som kristendomen, så att den har all likhet med denna, såsom den falska bilden från Aracoaeli har all likhet med den rätta Kristusbilden. Och liksom den falska bilden säger den: ’Mitt rike är endast av denna världen’. Och fastän bilden, som spritt läran, är obemärkt och okänd, så är ej läran det, utan den går genom världen för att frälsa och omskapa den.

Men hur förklaras då att bilden, trots sin falskhet, skapar mirakel i Diamante? Lösningen ges inte förrän bokens sista kapitel, då en franciskanermunk har vallfärdat till staden och funnit inskriptionen i barnets krona och bränt bilden som Antikrist. Han besöker nu påven, och frågar honom hur bilden kunnat verka. Munken får beskåda en tavla av konstnären Signorelli, kallad Antikrists mirakler. Först visar tavlan hur Antikrist liknar den sanne Kristus, hur han tillbeds och botar sjuka, hur ondskan stöts bort och våldsmän dödas av himmelens blixtar, och munken utropar Signorelli som galen. Men sedan visas också hur munkar och präster bränns på bål, och hur djävulen viskar order i Antikrists öra. Påven frågar hur munken reagerade inför tavlan, och han svarar:
Jag sade till mig själv: Denna Signorelli är ej vansinnig, utan en profet. Antikrist skall visserligen komma i Kristi skepnad och göra världen till ett paradis. Han skall göra den så skön, att människorna glömma himlen. Och detta skall bliva världens farligaste frestelse.
Påven meddelar då att han vet om att Antikrist nu har kommit, som socialismen, men bannar ändå munken för att han bränt tavlan, istället för att ha burit den tillbaka till kyrkan i Rom. ... det är så ni göra, ni tiggarmunkar. Ni kunde taga den stora folkrörelsen på era armar, medan den ännu ligger som ett barn i sin linda, och kunde föra den till Jesu fötter, och Antikrist skulle se, att han ej är annat än Kristi efterbildning och erkänna honom som herre och mästare. Men ni göra det ej. Ni kastar antikristendomen på bålen, och snart skall den i er tur ditkasta er.
Finner Lagerlöf i detta svaret? Anledningen till att kristna som Dostojevskij kunde dela socialistiska ideal, men ändå avsky dem, var inte rädsla för att socialisterna skulle överge Gud, eller göra honom överflödig genom att skapa välfärd på jorden, utan besvikelse över att de inte kunnat kanalisera denna kraft för egen vinning, och därför förlorar sin maktposition. Det Lagerlöf vidare understryker blir då att ju mer de motverkar socialismen, kastar Antikrist på bålet, desto mer kommer de skadas själva.
Kanske säger detta något viktigt till de konservativa elementen inom den svenska kyrkorörelsen? Kanske är inte lösningen för att behålla medlemmar att bevara konservativa värderingar om till exempel äktenskap och sexuell särbehandling, som mynnar från en vision om ett samhälle som tynade bort för ett sekel sedan? Kanske är det enda sättet att återvinna detta förlorade sekel att analysera vad 1900-talets socialistiska demokrati har gjort med vårt kollektiva medvetande och våra värderingar - och se att de inte går emot kristendomen i sig? Att på detta sätt erkänna de goda saker den socialistiska tanken har tillfört det moderna samhället blir för munken att rädda bilden av Antikrist från lågorna och istället föra tillbaka den till Rom, för att inte kastas på bålet själv.