Lika mycket litterärt grepp som övergrepp
Termen autofiction myntade på 1970-talet av den franske författaren Serge Doubrovsky och har sedan dess varit en genre som främst satts i samband med samtida fransk litteratur. Autofiction är en slags konstruerad litterär självbiografi där fakta och fiktion sammanvävs med en sådan täthet, att det ibland kan bli svårt att särskilja trådar av realism från de i väven konstlade.
Genren påminner i viss mån om såkallad faction - eller dokumentarism - men betoningen ligger här, som sagt främst på det självbiografiska. Romanen blir ett utrymme innanför vars gränser det finns utlopp för författaren att bokstavligen söka och undersöka sin egen person. Givetvis med den tilltalande kuliss som en anslående historia kan utgöra.
Emmanuel Carrères senaste bok En rysk roman är ett lysande exempel på autofiction. Avstamp tas i skildringen av en ungersk krigsfånge som i femtiotre år befunnit sig på ett psykiatriskt sjukhus i den ryska hålan Kotelnitj. Förklarad schizofren, galen. Kanske var han både och - eller bara missförstådd. Trots den långa vistelsen lyckades han aldrig uppsnappa eller ta till sig det ryska språket. Från ungerskt håll var han sedan långt tillbaka dödsförklarad; likt tusental andra i kriget försvunna soldater. Dödsförklaringen var ett sätt att stävja de anhörigas tärande ovisshet. Genom att döda något kan det lättare glömmas.
Det episka i En rysk roman får dock redan inledningsvis delvis underkasta sig författarens eget tydliga inklivande i historien. Carrère får i uppdrag att göra ett filmreportage för fransk tv om den nu återvändande fången. Jag tänker att ja, jag ska för sista gången berätta en historia om instängdhet och att detta samtidigt ska bli historien om min egen befrielse. Kotelnitj är en plats där man inte lever; utan endast överlever. Befrielsen är nödvändig då det först därefter blir möjligt att börja leva. Författarens egen självsyn, sexuella preferenser och ryska, lingvistiska tillkortakommanden tråcklas så in i den underliggande berättelsen. Däribland även hans släkthistoria. I synnerhet berörs en spökande morfader och det komplexa förhållandet mellan Carrère och hans moder; ständig sekreterare i den Franska Akademien.
Att öppna sig utåt blir ett sätt att slå sig fri. Dels sprängs barriären mellan det autentiska (vilket visserligen alltid är svårbestämt) och det artificiella. Dels inbjuds, integreras romanens läsare. Dialog skapas. Något som framgår tydligast via det erotiska brev i novellform som författaren i boken - och utanför boken - skrivit för tidningen Le Monde, med syfte att förföra sin egen flickvän.
Samspelet mellan författare och läsare blir även i andra passager centrala. Det är författaren som bereder den narrativa vägen och följdriktigt avgör dess framkomlighet - men läsaren blir samtidigt den lätt blåögde vandraren som villigt låter sig föras eller drivas framåt längs denna väg. Språket är direkt; tilltalet uppmanande.
Carrère har anammat ett tillvägagångssätt som lika mycket är ett litterärt grepp som ett övergrepp (vilket förlaget antyder). Hursomhelst är det gripande. Tre av Carrères romaner finns sedan tidigare översatta till svenska. Möjligtvis är det via En rysk roman som han kommer lyckas att skapa sig en än något mer etablerad plats på den svenska, litterära scenen.
