Refracciones itinerantes

”Refracciones itinerantes”. Känns det svårförståeligt? Frukten intet – det är nämligen titeln på den spanskspråkiga diktsamling som Uppsalasociologen Azril Bacal Roij väljer att publicera i Sverige. nbsp;
Till en början ser jag på utgivningen som ogenomtänkt; svensk poesi har idag en redan snäv läsekrets – ges då inte en spansk diktsamling utgiven i ett land där långtifrån alla är spansktaliga små utsikter till överlevnad? Möjligen. Den Perufödde poeten själv menar att han genom att publicera Refracciones itinerantes på spanska kan låta det latinamerikanska arvet sätta fotspår i den svenska myllan. Som om den blåögda kolibri som förekommer bland dikterna plötsligt slog sig ned i ett av Engelska parkens träd. Och genast värjer jag mig från språkproblematiken; i en tid då de stora slakthusen (läs Bonniers, Norstedts med flera) publicerar allt färre översatta titlar – eftersom man inte vill betala översättarna och hellre satsar på svenska deckare – och på en bokmarknad med en rådande bestsellerism på vilken fyra elefanter är fler än fem myror vill jag hylla modet i att ge ut ”smal” litteratur som breddar bokhyllorna.
Refracciones itinerantes betyder ungefär ”kringflackande ljusbrytningar”. Kanske är det just vad diktsamlingen – ja, till och med Bacal Roij själv – är. För ett flackande är det. I bokens sju sviter eller kapitel stöter läsaren på allsköns tankar och idéer. Med risk för att dömas till döden för biografisk läsning tycks det redan i bokens inledande ”monologer” gå att skönja den medelålders mannens existentiella funderingar. Överallt bland dikterna figurerar den skoningslösa tiden, det går att höra den obönhörliga klockans tickande och poetens bedjan om att den ska slå långsammare. Här råder rädslan att dö ensam, känslan av att inte veta vart man är på väg, och vissheten om att tiden och döden skiljer familjer och vänner åt. Författaren frågar sig varför han bör skynda dit ingen väntar på honom. I sviten ”Cantigas” (”Små sånger”) hör vi en underbart sydamerikanskt nostalgisk röst om allvaret i ekonas röster, i smärtsamt vackra Fado otoñal (Höstlig fado, möjligen samlingens höjdpunkt) rullar poetens känslor likt ett hjul utan hejd – timmen för avsked närmar sig. Men än finns tid; Bacal Roij hinner med att ryta som en puma om rättvisa och hunger, och han hinner, innan klockan slår, självklart med kärleken och erotiken, exempelvis när han i dikten ”Claudia” en dröm om att ”plocka blommans blad”. Men ständigt tidens gång. Sista timmens längtan och pina, denna evigt närvarande duende som tvingar fram tjut mot fullmånen och vrål av smärta. Det är denna duende som genomsyrar spansk och latinamerikansk poesi, det är denna duende som skapat Refracciones itinerantes och som närmast desperat vill göra oss sorgligt medvetna om livets förgänglighet.
Refracciones itinerales är en diktsamling i ordets rätta bemärkelse. Aningen spretigt och osammanhängande bildar betraktelser ihopsamlade från en längre tidsperiod ett sammelsurium av tankar, rädslor och idéer. Ariadne har haft annat för sig än att spinna, för det löper sannerligen ingen röd tråd genom verket. Med boken i hand känner sig Theseus möjligen berikad såväl estetiskt som existentiellt, men föga tröstar den honom som fortfarande befinner sig i labyrinten, med Minotauros ännu flåsande i nacken. Men kanske är det ändå den känslan Bacal Roij vill skänka oss. Poetens ord förtäljer oss att på livets korsvägar gives ingen hjälp, ingen tillflyktsort finnes när vi hör golvklockans dystra slag och tiden hotar att ta ut sin slutgiltiga rätt.