Död åt Karl Johan Nilsson

Jag anser mig leva i en värld full av brister, men inte heller utan förtjänster. Någonstans får man dra gränsen, eller hur? Vi klagar och stretar för att nå mål och drömmar, eller helt enkelt bara för att ta oss ur skiten vi hamnat i. Vi gnäller lite, visar lite avundsjuka, spottar lite. Men vår värld, på gott och ont, lyser ibland upp när solen visar sig. Vi känner oss nöjda. Allting är inte bara elände.
Jag ska berätta om en man som aldrig såg solen.
I ett helt typiskt Nässjörum börjar berättelsen om Karl Johan Nilsson som egentligen är berättelsen om hur han ser på sig själv och den värld som försöker förgöra honom. För i Karl Johan Nilssons närhet finns det knappast någon som skulle försitta möjligheten att döda honom, nej, inte alls, för även om det är tyst och lugnt nu betyder det bara att de, alla han känner och alla hans bekanta, måste ligga lågt och slicka sina sår och lägga nya planer för Karl Johan Nilssons undergång. Ett faktum lika obestridligt som att det står en ketchupflaska på bordet framför mig. Ketchup förresten, har jag någonsin talat om för dig hur mycket jag hatar ketchup? Denna äckliga, sötsliskiga tomatsås som alltid står där på bordet oavsett vilken maträtt som ska serveras. Denna oerhört oanvändbara, äckliga och makalöst sötsliskiga skitsås tänkte jag, sa jag till dig, för vem skulle egentligen använda ketchup till vaniljglass? Och ändå står den där, med intorkade strängar och klumpar av seg, gammal ketchup eftersom ingen orkade torka av korken, och det är väl jävligt typiskt för svenska skitungar att de inte ens orkar torka av korken tänkte jag, påpekade jag, nästan skrek jag till dig.

Karl Johan Nilsson har skrivit en bok som tycks handla om honom själv. Även om den pratsjuke protagonisten ständigt tappar tråden och ständigt upprepar sig, och ständigt kopierar sig själv i sin iver att säga vad han tycker och tänker, även om han gör allt detta, säger jag dig, finner jag honom underhållande. Berättelsen är en självrannsakan, eller kanske en själrannsakan. Om jag beskrev stämningen som att den hade ”undertoner av paranoia” skulle jag göra mig själv och varje eventuell läsare en otjänst. Död åt Karl Johan Nilsson fullkomligen badar i paranoia. Nej, låt mig göra oss en ännu större tjänst och erkänna att Död åt Karl Johan Nilsson redan ligger på botten i ett hav av paranoia. Det finns ingen väg upp till ytan. Han kämpar, skriker och viftar sig allt djupare ner i dyn.
Den där Karl Johan Nilsson
På ett annat plan, inskruvad mellan det fiktiva och det rent förljugna, skymtar brottstycken av en ram. De är nästan osynliga och smyger så när obemärkt förbi, men ett försök till tolkning av vissa bitar placerar dem varken hos den skrävlande Karl Johan Nilsson eller någon av hans alter egon i nbsp; berättelsen. Stycken av en, för situationen, oemotsäglig klarhet och självinsikt, stycken som med sina raka kanter och ärliga utformning är avgörande, bärande. ”Jag lever fortfarande i osanningens värld.” Utan dessa fasta punkter virvlar berättelsen runt, formlös och innehållslös. Men här, på avstånd, ser pusslet ut att ge oss en bild av en plågad Karl Johan Nilsson. Hans leende döljer inte längre smärtorna, och det höjda, förebrående pekfingret tycks skaka, som vore han tröttare än tiden själv. Han bär en sorg, en oerhört tung sorg.