En fördjupad upplevelse av litteratur
Den obehagliga stämningen går att ta på redan från början; huvudpersonen Helene har i månader förberett lavendelskorporna inför sin moders besök. Modern har åkt från skärgårdens Marsö för att besöka sin dotter och hennes kille Adam i det lantliga huset i Västerbottens inland, där de bosatt sig för tre år sedan. Det är moderns första besök i dotterns nya liv.
Genom flytten till Norrland har Helene försökt skapa ett eget liv där inte modern rår på henne, men så fort modern berättar att hon ska komma på besök, skakas den kontrollerade tillvaron om. Nu ska hon återigen utsättas för moderns långa blickar och förutbestämda uppfattning om henne.
Genom hela romanen kallas hon för just modern. Vad är modern symbol för? Helene vill både dra sig undan hennes krävande uppenbarelse för att därigenom känna sig som en egen individ, samtidigt som hon längtar efter att bli sedd för den hon verkligen är. Modern är en således en maktfigur, då barnet är beroende av hennes kärlek.
Huvudkaraktärens ambivalens gestaltas på ett oerhört finstilt och subtilt sätt. Scenernas starka laddning gör läsningen fängslande. Men det skapas också en frustration över att det inte sker så mycket till det yttre och att tempot aldrig skruvas upp. Jag sitter och väntar på att det oväntade ska hända, att den hårt hållna romanen ska släppa på sina tyglar, så att Helenes undertrycka vrede kan börja ta form. Samtidigt fascineras jag av den tydligt realistiska hållningen; för hur gör man anspråk på sig själv när man inte vet vad man känner?
Bokens andra del är en arbetsdagbok om romanens tillblivelse och heter ”I väntan på regnet skriver jag”. Där får jag som läsare mer förståelse kring huvudkaraktären Helenes känslotillstånd. Författaren är närmast besatt av modersmordet och hon plöjer Orestes-myten, Julia Kristeva och Melanie Klein. Romanen som jag nyss har läst får ett annat djup och jag inser att det visst sker en konfrontation, en inre, men likväl våldsam sådan.
I arbetsdagboken beskriver författaren att hon gråter i två dagar efter att det första utkastet till romanen är klart. Hon skriver att en sorg trängde fram, ”som jag aldrig tidigare stött på”. Det är fint att få en sådan ärlig inblick i hur skrivandet kan fungera som en katarsis. Det blir också slående hur liv och dikt här hänger samman.
Författaren låter skrivandet och läsandet stå i centrum för hennes liv och genom arbetsdagboken får man som läsare inblick i de prövningar och känslotillstånd som ett sådant liv kan innebära. Greppet att sammanföra en roman med en arbetsdagbok om hur den blir till känns anspråksfullt och nyskapande. De två delarna smälter samman till en fördjupad upplevelse av vad litteratur kan vara.
