En hel värld tecknas

David Roséns tryckta bok är liten till formatet och ganska tunn. Ingen av dikterna är längre än en sida. Ändå hinner poeten säga relativt mycket. Inte sällan är det korta att föredra framför det långa när det kommer till poesi.

Underjorden handlar för mig om familjeband, omskrivna i naturmetaforer. Dikterna beskriver syskon som sitter på grenar och gungar fram världen tills världen gungar bort dem och de faller ner i dalen dit deras pappa också fallit. Och där håller de om varandras brutna ben och blödande knän. Jag förstår inte riktigt den där metaforen. Jag vet egentligen inte om David Rosén själv gör det. Det känns inte i bröstet när jag läser den. Men i mitt huvud har det uppstått en bild av barn som gungar uppe i himlen. Det är fint. David Roséns styrka ligger i evidentiat. När jag läst ut Underjorden har en hel värld tecknat sig framför mig.

Om litteratur ska fungera som en flykt från verkligheten, vilket många vill att den ska vara, tror jag att den som ger en vackra bilder i många fall är effektivare än den som ger en tårar i ögonen. Det ena måste i och för sig inte utesluta det andra. Ibland lyckas David Rosén med bådadera. Vissa rader stannar hos mig. Som när poeten uppmanar mig att fånga dagen för att vi inte kan veta vart den sliter oss i sömnen. Att använda sig av klyschor, som just “att fånga dagen” är ju inte direkt riskfritt, men poeten ger orden en ny innebörd.

Min favorit heter simma:

på pappas rygg
lär sig en flicka att simma
i skogstjärnen

vattnet är svalt mot huden
och saknar botten,
som kärleken

en augustikväll

Kärlek under augustikvällar är väl även det ett utnött uttryck, men dikten träffar något hos mig ändå.