Skicklig debut om människor på gränsen

I Deltidsrebellerna 1-3 skildrar Andreas Jakobsson besynnerliga eller rentav bisarra situationer som utspelar sig parallellt med gemene svenssons alldeles vanliga vardagslunk. I korta snuttar betraktas livet genom ögonen på människor som av olika skäl balanserar på gränsen till det som anses normalt och med det gemensamma draget att de, mer eller mindre medvetet, systematiskt bryter mot antingen skrivna eller oskrivna lagar. Läsaren får bland annat bekanta sig med de stenhöga polarna som pausar ett flera dygn långt festande för att handla fil och bananer, den demente pensionären som bjuder en inkräktande främling på vin vid köksbordet, samt det hämndlystna butiksbiträdet som ficksmugglar med sig giftspindlar till jobbet för att sedan släppa ut dem bland frukten.

Deltidsrebellerna 1-3 är en novellsamling och Andreas Jakobssons första skönlitterära verk. En debut som faktiskt är svår att lägga ifrån sig. Utöver att vara späckad med spännande, nytänkande intriger och karismatiska karaktärer, genomsyras även boken av en skicklig berättarteknik. Med ett enkelt och rakt, men mycket målande, vardagsspråk lyckas Andreas Jakobsson suga in läsaren i handlingen. Genom hela boken får jag känslan av att betrakta de framställda scenerna alldeles nära, från första parkett. Men liksom bakom en sådan där förhörsrumsspegel, gjord av förvrängt skrattspegelsglas. I samtliga skildringar blandas nämligen realism med en mardrömslik logik, vilket skapar en vardaglig och hudnära, men också nästintill kafkaesk, stämning. Novellerna ges också en extra intressant udd av att författaren skriver talspråkigt, och stundtals experimenterar med interpunktionerna. Den första är exempelvis skriven som en enda lång mening. I en annan av berättelserna används enbart uteslutningstecken. Det får en att haja till, och nästintill provocera åtminstone en språkpolis, tillika interpunktionsfascist, som jag själv. Men, något motvilligt, kan konstateras att stilknepen tjänar sina syften. De ger texterna ett stämningsfullt flöde och högt tempo som passar väl in. I vissa fall tas det dock aningen för långt, och får snarare motsatt effekt. Ibland får jag stanna upp och läsa om vissa stycken för att faktiskt förstå vad som menas. Det är synd, men allt som allt uppskattar jag det lite djärva konceptet, som kanske kan finslipas till nästa verk.

Andreas Jakobssons bok är visserligen en klassisk novellsamling med korta, fristående historier, men samtidigt är den mer än så. De olika historierna hör nämligen ihop. Här och var planteras små, vid första anblicken, obetydliga detaljer i den ena novellen som sedan ges betydelse i den andra. Således vävs successivt, med snygg precision, ett finmaskigt nät som utgör en tydlig helhet. När jag slår igen pärmarna efter att ha läst den sista raden lämnas jag med känslan av att ha tagit del av en berättelse, inte flera olika. Och även med en frustration över att den är slut