Fångar fobins komplexitet
– Jag kan tycka att det är lite overkligt hur offer ofta porträtteras som sympatiska och genomgoda människor.
Spoiler alert! Läs gärna novellen Trikofoben innan du läser intervjun för bästa läsupplevelse.
Termen “trikofobi” väcker nog inte särskilt starka associationer hos gemene man. På sin höjd har man hört talas om eller rentav träffat någon som lider av trikotillomani, att tvångsmässigt rycka ut hårstrån från huvudet eller andra behårade kroppsdelar, och därmed kan drista sig till gissningen att trikofobi kan ha något med aversion mot hår att göra. För det har det. Bokstavligen det.
Det är i den här rädslan för hår som Karl Carlssons vinnarnovell Trikofoben tar avstamp.
– Jag är ett stort fan av idéer. Har man en bra idé eller ett koncept att utgå ifrån så kommer resten nästan automatiskt. Och jag gillade idén med någon som är rädd för hår – det är en ganska liten grej som får väldigt stora konsekvenser – så jag googlade runt en del, säger Karl Carlsson när jag ber honom förklara varför just trikofobi tog skruv hos honom.
Det han fann var att en vanlig gemensam nämnaren hos folk som lider av denna ovanliga fobi är att de i ung ålder blivit utsatta för något typ av övergrepp av en väldigt hårig person.
" Är man psykolog kan man säkert göra en analys av mig utifrån novellen."
Huvudkaraktären i Karl Carlssons novell, Eskil, rakar frivilligt bort allt sitt hår för att få tillträde till en stödgrupp för cancerpatienter som är ofrivilligt hårlösa efter cellgiftsbehandlingar: “Flintisar utan vare sig ögonbryn eller ögonfransar, ett utseende som väcker obehag [...] För Eskil var dessa människor de vackraste i världen.”
– Jag kan tycka att det är lite overkligt hur offer ofta porträtteras som sympatiska och genomgoda människor, för att man ska vilja tycka synd om dem. Ofta kan de ju snarare blir värre människor, just för att de varit offer. Det blir en ond cirkel av våld och hemskheter, säger Karl Carlsson.
Just däri ligger mycket av novellens förtjänst, i den trovärdiga porträtteringen av en komplex människa, varken god eller ond, och detta på strax under 10 000 tecken.
Karl Carlsson berättar att han skriver ganska mycket generellt, ofta i form av någon slags dagbok eller nedplitning av tankar och idéer. Han menar att det är lätt att ljuga för sig själv tankemässigt av bara farten, men att skrivandet skalar bort den där censuren, att det känns ovärdigt att ljuga för sig själv i skrift. Inte sällan resulterar skrivandet i låttexter. Betydligt mindre bekant är novellformatet för Karl Carlsson, som kanske behövde en världsomspännande knuff utifrån för att utforska denna genre. Trikofoben skrevs nämligen under de, för många, historiskt händelselösa sommarmånaderna.
– Vanligtvis brukar jag resa men det gick ju inte nu i och med dödspandemin, och så hade jag inte sökt något jobb heller. Så jag satt på Storken och drack kaffe och läste och skrev i tre månader.
Den ideala uppsalastudenttillvaron?
– Ja, det låter ju nästan lite klyschigt, men det var väldigt härligt. Jag bjöd in en massa kompisar som kom dit när de hade tid och vi kom nästan till den punkten att man bara kunde dra dit när som helst och så satt det någon och väntade där redan.
Novellen fick “ligga och puttra” för att sedan skalas ner, revideras, skalas ner och återigen revideras innan den var klar.
– Jag tycker det är viktigt att låta texter ligga ett tag. Det är lite lustigt...vissa studierelaterade saker kan man ibland bara förstå fullt ut när man är mitt uppe i dem, med texter är det nästan tvärtom. Men det kanske är rimligt...har man låtit en text ligga ett tag är det lättare att se den ur läsarperspektivet istället för författarperspektivet.
Trikofoben har för Karl Carlsson fått en annan betydelse än den hade när han skrev den. Han menar att han främst var intresserad av att utforska idén han hade, men att berättelsen idag inte känns som hans längre – perspektivet har förskjutits.
– Är man psykolog kan man säkert göra en analys av mig utifrån novellen, men det kan inte jag.
Men en tanke om bidragets anknytning till novelltävlingens tema – relationer som skaver – har han ändå.
– För mig är den relationen mellan Eskil och samhället som skaver. Som jag ser det vill han fortfarande vara en del av det, trots att han är oförmögen att vara det, annars hade han ju inte åkt in till stan och stödgruppen. Han tar risker för att träffa folk.
Okej, en sista viktig fråga då….den där hamstern….jag och min kollega är oense om vad som händer med den. Hon hävdar att den dör, blir ihjälklämd i slutet, medan jag menar att det inte finns några belägg för att så är fallet, utan att den snarare känner av Eskils stress.
– Haha, ja, jag håller med dig. Men ingen tolkning är fel!
