Existentiell kris i fickformat
Finns det en insikt man kommit till under pandemin så är det hur dålig man ofta är på att njuta av stunden, i stunden. Alla de där sakerna som kändes så självklara och som man tog lite för givet – att vara en del av publikhavet nedanför ett brölande band på Gröna Lunds sommarscen, en god öl i godare sällskap på någon nation, en lång kram i farmors armar. Det är saker man skulle kunna göra och människor man skulle kunna träffa jämt, eller hur? Sen kom corona och bevisade att det tidigare så beständiga var flyktigare än man trott.
Lite så känner jag när jag läser de avslutande sidorna i Dag Thelanders bok Innan nån dog. Boken, som är skriven på rimmad vers, är en ballad om ”sommarens sista fest”. Som så många gånger förr har John styrt upp hemmafest när föräldrarna inte är hemma. Alla som brukar vara där är där även den här gången, och festen går ungefär som fester gör. Så långt är det inte alltför spektakulärt. Bästa vännen tillika eviga singeln Jens är också där. Också rätt ospektakulärt. Men den här gången har han en tjej med sig. Som ser ut lite grann som Winona Ryder. Och som rör om i den annars ganska repriserande festgrytan. Helt plötsligt blev allt genast lite mindre ospektakulärt.
"Men det som hänger kvar i ens medvetande när man lägger ifrån sig den handflatestora boken är inte någon av de vanebrytande händelsetvister som nykomlingen Sagas närvaro orsakar."
Men det som hänger kvar i ens medvetande när man lägger ifrån sig den handflatestora boken är inte någon av de vanebrytande händelsetvister som nykomlingen Sagas närvaro orsakar. Inte ens den händelse som tvingar mig att lägga ner boken en stund och fundera över vad i hela friden som just hände, och hur karaktärerna reagerar, eller inte reagerar, på de sätt de gör. Nej, det är Dag Thelanders egna ord om bakgrunden till att han skrev texten, inpräntade på bokpärmens insida, som sätter hela festscenen i en betydligt mer tankeväckande kontext än jag väntat mig:
”För två år sedan dog en gammal vän till mig i en olycka. Vi hade inte haft kontakt på länge, men beskedet fick mig att tänka tillbaka på våra gemensamma tonår och hur denna tid är slut och glömd och borta utan att lämna efter sig ens några foton.”
Jag hade inte väntat mig att en bok mer snabbläst än baksidan av en schampoflaska skulle resultera i en smärre existentiell kris. Men nu sitter vi här, Dag och jag, och funderar över den tid som försvunnit.
