Hur ska kränkningar förebyggas när alla anmälningar avfärdas?
Att tala om att en könsmaktsordning finns vid vårt universitet kan man kanske också hävda, men till en viss gräns. Håller man(nen) sig till den strukturella nivån känns det för det mesta tryggt att tala om könsmaktsordning, eftersom det är på ett behörigt avstånd från en själv.
Därmed är det också lättare att avfärda fenomen på den individuella nivån, som sexuella trakasserier, till att handla om andra, avvikande och abnorma personer (både vad gäller offer och förövare).
Detta blir särdeles tydligt också när anmälningar av sexuella trakasserier bedöms vid universitetet. Studerande är den grupp som är mest utsatt för sexuella trakasserier och omfattningen av sexuella trakasserier vid UU är stor, vilket kan bero på diverse faktorer. En av dessa faktorer är med säkerhet de signaler som besluten vid anmälda fall av sexuella trakasserier som skett vid universitetet sänder ut. Om de handlingsplaner som faktiskt existerar vid universitetet inte följs när det handlar om konkreta fall, vad är syftet med dessa planer?
Kränkningen och upplevelsen hos den utsatta personen är inte det gällande, trots att universitetet offentligt prålar med det. Det är fortfarande kränkaren som har tolkningsföreträde och hans ord blir sanningen. Samma mönster går som bekant igen när det gäller exempelvis våldtäktsmål vid svenska domstolar. Hur är det tänkt att universitetet skall förebygga könsrelaterade kränkningar och diskriminering om det inte leder någon vart när man väl orkar anmäla?
Vi kräver att universitetet utvärderar konsekvenserna och effekterna av handlingsplanen för sexuella trakasserier Vi kräver också att de personer som handhar ärenden rörande sexuella trakasserier och andra fall av könskränkningar genomgår utbildning i feministisk teori