SFS opponerar sig trots ofullständigt mandat

Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) är med sina runt 300 000 medlemmar den organisation i Sverige som har i särklass flest tvångsanslutna medlemmar. Försvaret, en organisation som också bygger sin rekrytering på lagstiftat tvång, bleknar med sina dryga 15 000 värnpliktiga.

Efter det att Svenska kyrkans skilts från staten står SFS som obestridda herrar på täppan i tävlingen om vem som kan tala för flest icke tillfrågade.
Eftersom SFS bygger sitt höga medlemstal på kårobligatoriets tvångsmoment är det skrämmande att de tar sig friheten att så obetänksamt och frekvent uttala sig i sina medlemmars namn. I just det avseendet får försvaret sägas stå snäppet över SFS, de tar sig i alla fall ytterst sällan friheten att uttala sig i de värnpliktigas namn.
SFS talar dock gärna högt och vitt om de mest brännande ämnen. Senast i raden är deras kategoriska motstånd mot den i stora delar av västvärlden centrala rättsprincipen om likhet inför lagen.

När journalistutbildningen vid Göteborgs universitet ville kvotera in studenter med utländsk bakgrund tyckte SFS att detta var en utmärkt idé. Det ville inte se de problem med diskriminering och kvotering som oundvikligen följer i dess spår. Att det finns en avsevärd risk att det leder till att samtliga studenter med utländsk bakgrund riskerar att anklagas för att inte ha fått sin studieplats på egna meriter utan på grund av sitt ursprung. Att inkvotering av en student alltid innebär att en annan student diskrimineras. Att diskriminering strider mot principen om likhet inför lagen.

Ramaskriet blev också högt då utbildningsministern i ett av sina få ljusa ögonblick deklarerade att han ämnade sätta stopp för dumheterna genom att täppa till det hål i lagstiftningen som redan felaktigt används för att diskriminera studenter på juristutbildningen i Uppsala, och som nu alltså var tänkt att diskriminera studenter i Göteborg.

Men SFS gick längre än att kritisera beslutet. De implicerade även i ett argt pressmeddelande att ett helt legitimt och på likabehandlingsprincipen grundat motstånd mot kvotering i Sverige i dag för tankarna till motståndet mot etnisk integration i skolorna i USA på 1960-talet.
Uppenbarligen har SFS varken förstått sitt ofullständiga mandat eller själva grunderna för ett legitimt rättssamhälle.

Statlig diskriminering är alltid fel. Det är oväsentligt om den kallas positiv eller enbart drabbar oss med två i Sverige födda föräldrar. Det handlar om grundläggande rättighetsprinciper. Det offentliga får aldrig överge principen om individuell rättvisa till förmån för rättvisa för grupper. Det var grupptänkande som skapade segregationen i USA. Den individualism och rättvisa som nu står på spel, och som SFS opponerar sig mot, är den direkta motsatsen till ett sådant tänkande.

Fast i någon mening är det förståeligt, om än inte försvarbart eller riktigt, att SFS agerar som de gör. Hela deras existens som organisation grundar sig ytterst på den form av kollektivistiskt grupptänkande som ligger som bas för kraven på kvotering. I det ena fallet rör det sig om gruppen etniska icke-svenskar. I ett annat gruppen studenter. Det är lika fel i bägge fallen.

Jens Eriksson
Förbundsordförande,
Fria Moderata Studentförbundet