Institutionsflytt är ett steg från en levande central studentstad

I Ergo 11/04 uppmärksammas det faktum att ett stort antal av universitetets institutioner flyttat från Uppsala centrum. Hans Börling, avdelningsdirektör på universitetets byggnadsavdelning menar att det inte finns något egenvärde i att studenterna sitter mitt i staden och att det i ärlighetens namn inte är särskilt tråkigt med flytterna.

Flytten av institutionerna har skapat ett nytt så kallat campusområde, Engelska parken. Humanistiskt centrum. Förvisso är säkert lokalerna ändamålsenliga och fräscha och man flyttar delvis in i historiska universitetslokaler i det som tidigare var gamla Kemikum och Fysikum. Men med flytten har något högst unikt för Uppsala tagit ett steg mot försvinnande, nämligen det unika att i Uppsala har universitetsbyggnader legat mitt i stan där studenter livat upp och levandegjort, ofta gamla historiska, studentmiljöer. Ett samlande av byggnader inom begränsade områden som nu sker liknar ett anglosaxiskt ideal. Men Uppsala har sina likheter med universitetsstäder på kontinenten där universitetet är beläget mitt i själva staden och högst integrerat med den. Här kan jämförelser göras med t ex Heidelberg och Tübingen. Denna gamla struktur är på väg att gå förlorad.

Tomma lokaler är inget bra sätt att vårda kulturarvet på. Inte heller är det helt tillfredsställande att fylla gamla lokaler med en ny aktivitet som tidigare inte bedrivits i miljön. En gård som brukats i generationer mår t ex bäst av att brukas som den alltid gjorts om än med vissa anpassningar efter tidens gång. Grönsöö slott är ett exempel nära Uppsala. Likaså mår en studentstad och ett universitets lokaler bäst av att brukas av studenter såsom de under lång tid gjort. Om nu i en del fall företagande och annat flyttar in i de tidigare universitetslokalerna blir det något helt annat och lokalerna kommer med stor sannolikhet interiört att inom kort vara svåra att känna igen.

En annan aspekt är förstås den speciella känsla för den enskilde studenten det ger att sitta i lokaler där ens förfäder slitit i sitt anletes svett. Skall man sedan studera Platon, Leonardos målningar, Rosendals teologi eller vad det vara månde så ger det en speciell fördel att sitta i en historisk lokal med anknytning till gången tids forskning. Lokalerna inspirerar och stimulerar.
Naturligtvis flyttar man av ekonomiska skäl, åtminstone brukar det anges som skäl. Det är för dyrt att renovera gamla lokaler, för dyrt att värma upp, för dyrt att handikappanpassa. Men många är exemplen då smakfulla renoveringar gjorts av historiska byggnader där man kombinerat historia med samtida krav på bekvämlighet. Som alltid handlar det förstås om vilja, ofta politiskt uttalad vilja. Får det estetiska, den historiska känslan och annat någonsin vinna över det praktiskt materiella? Här kan också paralleller dras till utlandet. Skulle man vid universitetet i Oxford flytta verksamheter bara för att de stora fönstren är lite dragiga eller några träbänkar är för hårda? Det är mindre troligt.

Vad jag frågar efter är en ökad självinsikt och självkritik från de som med liv och lust kullkastar det gamla i tron att det inte går att kombinera med framtiden. För att tryggt möta denna måste man emellanåt, faktiskt ganska ofta, förankra sina göranden i backspegeln och gångna tider. Det handlar om att reflektera över vilka krav förvaltarskapet ställer. Det finns ständigt anledning att stanna upp och fundera på var vi befinner oss och se vilka vi är. Vi har också att förvalta något som lämnats över till oss av tidigare generationer. Detta ska ju vi på bästa sätt föra vidare till kommande släkten. Att göra det och samtidigt skapa en miljö för god undervisning är inget som står i kontrast till varandra. Det finns helt enkelt andra värden än praktiska föreläsningssalar, absolut kostnadseffektivitet och lättstädade korridorer.

Med flytten av universitetslokaler har man tagit ett steg från en levande central studentstad till en intetsägande kontorsvärld. Den genuina pittoreska studentmiljön har fått gett vika ännu ett steg och vackra, anrika byggnader har tagit ett steg mot utslätande och anonymitet.

Linus Edström,
landskapsarkitekt (MSA), fil stud