Meritokrati slår vakt om individens rätt
Vilken rättvisesyn bör ligga till grund för studentantagningen vid svenska universitet och högskolor? Är det individens rätt att få en saklig bedömning av sina meriter (processrättvisa) eller är det olika gruppers rätt att finnas representerade (distributiv rättvisa) som ska utgöra grunden för urvalet? Frågan är aktuell då Tingsrättens fällande dom nu har överklagats till Svea Hovrätt.
En rimlig utgångspunkt för alla typer av antagningssystem är att de ska kunna välja ut de studenter som har tillräckliga förkunskaper och ett tillräckligt stort engagemang för att fullfölja sina studier. Allt annat är orimligt och ett slöseri med resurser. Enligt Högskoleverkets egna siffror, avbryter idag 20-25 procent av programstudenterna sin utbildning, vilket är en relativt låg siffra då avhoppen bland de studenter som läser fristående kurser är ännu fler. Antagningen fungerar således inte optimalt.
Internationellt finns det flera system som fungerar bättre än det svenska. Vid University of Oxford redovisas en av de lägsta avhoppsfrekvenserna i världen. Orsaken är enkel. Där genomförs en gedigen antagningsprocess som, med hjälp av betygsurval och obligatoriska intervjuer, testar studenternas förkunskaper och ämnesfärdigheter samt deras förmåga att analytiskt uttrycka sig i tal och skrift. I samband med intervjuerna undersöks också om studenten skulle trivas med Oxfords sätt att undervisa. Vissa studenter trivs helt enkelt inte vid ett universitet som kräver att studenten dels genomför ett avslutande prov (som testar de inhämtade kunskaperna under hela den treåriga utbildningen), dels färdigställer omkring 80 uppsatser.
Exemplet från Oxford visar att en noggrann antagningsprocess undanröjer systematiska orättvisor. Det har konstaterats av den forskargrupp som analyserar frågan i detalj. Med undantag av att St Hildas College enbart antar kvinnor, så sker ingen selektion vid antagningen som kan relateras till faktorer såsom kön, civil status, ras, etniskt ursprung, hudfärg, religion och social bakgrund. Antagningen vilar helt på meritokratisk grund.
I Oxford tillämpas principen om processrättvisa, eftersom man anser att varje student måste bedömas individuellt utifrån sina inhämtade kunskaper och färdigheter. Dessa testas dåligt i nationella antagningssystem som det svenska. Genom en decentraliserad antagning kan däremot avhoppen från utbildningarna reduceras till ett minimum och en rättvis studentantagning äga rum.
Enligt Gunnar Strömmer, som är juridiskt ombud för de två juriststudenterna som inte kom in på grund av de nya antagningsreglerna, är det centralt att man som sökande själv kan påverka sina meriter. Strömmers uppfattning får stöd av den samlade kunskapen på området, ty om principen om processrättvisa inte utgör grunden för all antagning, får ekonomisk, social och etnisk bakgrund ökad betydelse. Det är alltså den distributiva rättvisepolitiken - med kvotering och social ingenjörskonst - som öppnar upp för godtycke och orättvisor vid svenska universitet och högskolor samt bygger in motsättningar mellan medborgare i samhället.
Ett delegerat antagningssystem, som slår vakt om individernas rätt till likabehandling, bidrar därutöver till en tydlig rollfördelning mellan olika universitet. Varje universitet kan erbjuda olika pedagogiska och utbildningsmässiga lösningar, vilket förstärker den tankemässiga mångfalden i systemet. Det nuvarande svenska systemet skapar dessvärre mest likriktning och lydnad. Vi får hoppas att fler än Gunnar Strömmer framöver är beredda att försvara principen om individers rätt till likabehandling
Christopher Lagerqvist,
Forskningspolitiska rådet, Uppsala län
