Vi har inget skydd mot dåliga handledare

Det ska bli mig ett sant nöje att offentligt få redogöra hur illa en icke vid namn nämnd universitetsinstitution sköter sina uppgifter. Ett sorgligt agerande som dessvärre endast och enbart drabbar studenterna som studerar vid den.
Min dröm är att bli så duktig som möjligt på det jag gör. Därför gör jag ingen hemlighet av att jag läser mycket, har höga ambitioner och siktet inställt på att ta dubbla examen. Under vårterminen bestämde jag mig därför för att skriva min uppsats vid den aktuella institutionen som ligger inhyst på Ekonomikum. För mig började arbetsperioden bra. Jag hade tur och blev tilldelad en handledare vars kompetens jag snabbt fick förtroende för. För några kurskamrater gick det däremot sämre. Det visade sig att deras mentor endast arbetade deltid på institutionen och därför mycket sällan var på plats. Inte heller var personen särskilt anträffbar över telefon eller duktig på att besvara e- brev. En av mina kurskamrater har dyslexi och för honom var uppgiften att prestera fyrtio sidor text, ganska besvärlig. Han var därför kanske mer än någon annan i behov av professionell handledning, och det i ett tidigt stadium. Efter några grupphandledningar övergick guidningen till att bli individuell. Förgäves försökte min kamrat flera gånger få tag i handledaren som varken svarade i telefon, på e-brev eller befann sig på sitt arbetsrum. Av en tillfällighet fick han höra av en kollega till personen ifråga att hans handledare rest iväg på en två veckor lång nöjesresa. Ingen information om det hade nått ut till de studenter personen tilldelats att handleda. Någon vecka efter hans hemkomst skulle uppsatsen preliminärt ha lämnats in. Min kurskamrat kom aldrig så långt.
För en annan kamrat, med samma handledare, missades avtalade möten med förklaringen jag glömde och förresten är jag lite sjuk. Visst är det mänskligt att glömma, men i de fall det inträffar på andras bekostnad, bör man snabbt åta sig att reparera skadorna som uppstått. Så blev emellertid inte fallet då en fyrtiofem minuter lång handledningstid krympte till en kvart. För egen del blev den aktuella handledaren min examinator. Utan att ordentligt ha läst igenom min uppsats kom han till ventileringen och kritiserade delar som på inget sätt var felaktiga. Flera av studenterna reagerade på hans slarv och höll mig bakom ryggen i mitt försvar. Emellertid avbröt examinatorn mig genom att inför helklass kalla min opponering för barnslig. Alla studenter i rummet tittade på varandra och gapade. Alla utom jag. Jag kunde inte annat än att stirra ner i bordet, förödmjukad.
Så vad kan vi egentligen göra mot en anställd, en professor, en handledare och en lektor som får i grunden duktiga studenter att inte fullfölja sina studier? En yrkesman som generar studenterna offentligt istället för att tala med dem enskilt. En ansvarig person som inte bara negligerar studenternas behov, utan också deras rättigheter. Dessvärre kan vi studenter inte säga ifrån när det händer, eftersom det kan påverka våra betyg. Inte heller kan vi skriva kritik på utvärderingen efter kursen, med risk för att den inte tas på allvar eller vänds emot oss under en senare kursnivå. Det enda vi kan göra är att se på när handledaren själv tar ut ersättning för de studenter han uppenbarligen inte handleder. Eller lyssna på klirret i institutionens kassa för de studenter som är mer framgångsrika än min kurskamrat på att studera helt på egen hand. Det är beklagligt och sorgligt att sådant här slarv får förekomma termin efter termin.
Min dröm är som bekant att bli så duktig som möjligt på det jag gör. Och för mig och många andra är den kostsamma utbildningen kanske den viktigaste investeringen någonsin. Varför envisas institutionen ifråga med att förstöra både för den och våra drömmar?

Charlotta Dahlqvist,
student vid Uppsala universitet