Feltänkt om klass

Mattias Karlsson från VSF frågar beskyllande Borgerliga studenter i sitt inlägg i förra numret av Ergo om vi överhuvudtaget bryr oss om mångfalden på universitetet. Anledningen till detta är att vi i Borgerliga studenter la en motion angående ett avskaffande av klassbegreppet i Uppsala studentkårs åsiktsdokument rörande snedrekryteringen till universitetet inför förra fullmäktigesammanträdet.
Låt mig vara ytterst tydlig när jag säger detta: Borgerliga studenter tar frågan om mångfalden på universitetet på yttersta allvar. Just därför la vi denna motion då vi menar att just klassbegreppet har spelat ut sin roll och inte längre är ett lämpligt begrepp då vi idag ska föra en diskussion om en fråga av sådan vikt som snedrekryteringen till universitetet.
Att kåren, enligt åsiktsdokumentet, ska verka för att fler elever från arbetarklassbakgrund ska söka sig till universitetet är helt intetsägande då det idag inte längre finns några tydliga gränslinjer mellan samhällets olika klasser. Klassbegreppet är i grunden en marxistisk konstruktion där arbetarklassen utgörs av dem som inte äger något kapital, ej har någon beslutsrätt över produktionsmedlen samt ej har möjlighet att kontrollera andras arbetskraft. Det är lätt att inse att denna klassificering inte längre är aktuell idag då en industriarbetare mycket väl kan tjäna mer än en akademiker och dessutom äga produktionsmedel i form av andelar i aktiefonder.

Därför förespråkar Borgerliga studenter att kåren använder sig av begreppet studieovan bakgrund, där detta begrepp definieras som studenter vars föräldrar saknar erfarenhet av akademiska studier. Detta preciserar problemet mycket tydligare, då det är just denna studentkategori som är starkt underrepresenterad på universitetet.
Sedan ska det också erkännas att en stor anledning till att Borgerliga studenter la en motion med ett sådant laddat innehåll var just att framtvinga en debatt i fullmäktige. Vi menar att det diskuteras alldeles för lite politik i fullmäktige och istället ägnas tiden åt visserligen viktiga, men samtidigt andefattiga debatter om formalia- samt rena byråkratfrågor. Vi har politiska val till fullmäktige på gott och ont och tills att detta ändras borde vi ta tillfället i akt att faktiskt debattera. Förhoppningsvis blir mötena då både roligare och mer innehållsrika.

Linuz Aggeborn
partiombud Borgerliga studenter

Grundtesen i Mattias Karlssons resonemang tycks vara att den som motsätter sig klassbegreppet i den form det används i åsiktsprogrammet inte ser vikten av mångfald. Det är dock intressant vilken typ av siffror han väljer att använda för att belägga vad vi redan vet - universitetsstudenter är på flera sätt inte ett utsnitt av samhället. Förutom att påpeka bristen på progression till forskarutbildning, ser han universitetet som en enhet.
Inom akademin varierar emellertid arbetarrepresentationen markant mellan olika utbildningar och högskolor. Inom ett antal yrkesutbildningar - ofta riktade mot offentlig sektor - är den i allmänhet klart högre. Högskolor där sådana utbildningar dominerar har också (generellt) bäst mångfaldsstatistik. Det är också utbildningar där i flera fall forskningsanknytningen har fått kritik av HSV:s utvärderingar.
En analys som missar detta riskerar att leda till insatser som snarast ökar segregeringen inom högskolevärlden. Jag skulle inte vara nöjd om medelvärdet vore rätt, även om de utbildningar som i samhället erkänns en speciell status, både ekonomiskt och socialt, fortsatt rekryterar skevt. Då skulle jag faktiskt föredra insatser mot dessa grava skevheter, framför en mindre förbättring överlag.

Arbetarklass som synonym till (föräldrar i) LO-yrkena är ett allmänt vedertaget begrepp, som Mattias skriver. Det är dock något annat som hans partivänner tillsammans med S-studenter har försvarat i kårfullmäktige, där man talat om att halva befolkningen eller mer skulle tillhöra denna klass. Detta är mer i linje med marxistisk teori, men inte en vedertagen tolkning man gör sig förstådd med. I kårens åsiktsprogram ägnas också drygt 750 tecken åt att förklara vad just Uppsala studentkår menar med klass, dessutom med både en klassiskt marxistisk och en mer sociologisk definition.
Den faktiska betydelsen hos klassbegreppet är alltså långtifrån självklar. När begreppet dessutom riskerar att bidra till en verklighetsbild som faktiskt skymmer sakfrågorna och ersätter dem med svepande tolkningar och analyser framgår det tydligt att det vore bättre att vid varje tillfälle när man idag talar om klass tänka över vad man menar i just det sammanhanget. Ofta är det en icke-akademisk, eller studieovan, bakgrund.

Carl Nettelblad
argumenterade mot klassbegreppet för halvera.nu verksamhetsåret 06/07

Det är inte min roll att förekomma Borgerliga studenters replik, däremot kan jag inflika min egen kritik mot VSF:s jämlikhetsuppfattning.
Problemet enligt VSF är att studenter med arbetarklassbakgrund är underrepresenterade relativt studenter med akademisk bakgrund. Kritiken är i grunden kollektivistisk. Men jämställdhet och jämlikhet kan inte reduceras ned till kollektiv milimeterrättvisa mellan olika svårdefinierade sociala grupper.
Eftersom enbart individer kan tillmätas rättigheter kan jämlikhetsfrågor enbart betraktas ur perspektivet av om det finns eller inte finns diskriminering och/eller strukturella hinder för enskilda individer.
Den statistik Karlsson tar upp i sitt debattinlägg säger strikt taget ingenting om individer ur arbetarklassens möjligheter att studera. Det enda den visar är att färre ur arbetarklassen väljer en akademisk bana. De faktiska möjligheterna till akademisk karriär är de facto lika stora som för vilken annan social grupp som helst. CSN diskriminerar inte efter klass, och universitetet antar inte efter efternamn, utan blott betyg.

Den jämlikhet vi kan - och bör - sträva efter är förutsättningsjämlikhet. Dvs varje människa ges samma institutionella förutsättningar att sträva efter de mål de finner gott i livet. Detta innebär också att många hittar andra mål i livet än sitta böjd över böckerna. Det finns inget fel i det. Utfallsjämlikhet går inte att uppnå. Har människor valmöjligheter i livet kommer utfallen också skilja sig. Det är en konsekvens av valfrihet.
Karlsson för en konsekventialistisk argumentation där en social mångfald sägs ge upphov till större dynamik. Att akademien domineras av vissa sociala grupper innebär helt korrekt att universitetet går miste om dynamik och nya perspektiv. Är detta ett problem? Ja, om man betraktar människor utilitaristiskt, som medel för något annat - i detta fallet universitetet. Jag betraktar istället människan som målet. Om universitetet går miste om dynamik är inte ett problem för någon enskild människa. Arbetarklass eller ej.

Oscar Sundevall
fri debattör