Manskön går före meriter i akademin

I de klassiska argumenten mot kvinnors tillträde till högre utbildning hävdades att kvinnors fortplantningsförmåga kunde ta skada av för mycket tänkande. Risken att inte få barn ansågs inte bara var en stor förlust för den enskilda kvinnan, utan också hotande för nationen som sådan. Medan intellektuellt sinnade kvinnor argumenterade för formella meriter för tillträde, drogs deras kön och kroppar in i kampen för att hålla kvinnor utanför akademin.
Akademin har en lång och obruten tradition av att göra kvinnor till kroppar. Det har förstås aldrig varit kvinnors kroppar som varit problemet, utan mäns förhållningssätt till kvinnor. Förhållningssättet till kvinnor bland akademins män gör dessa sammanhang privata. I det privata gäller inte meritokratin, och dess nyttor går förlorade.

Låt mig ge ett exempel på vad jag menar med att meritokratin åsidosätts. I en uppmärksammad undersökning av Wolds och Wennerås 1997 granskades den ofta hyllade peer-reviewprocessen i Medicinska forskningsrådet. Total impact, baserat på publiceringar av artiklar, jämfördes med competence score som är en bedömning där individer värderat forskaren och forskningen. Wold och Wennerås visade att kvinnor systematiskt bedömdes som mindre kompetenta än män med samma total impact. Kvinnor behövde 2,6 gånger fler publiceringar för att nå till samma nivå på beviljade anslag som män. Jag hävdar att parallella och konkurrerande system för vad som är meriterande existerar inom akademin. Publicerade artiklar är en merit, manskön är en annan.
Exempel på en annan mekanism som återkommer inom akademin är kvinnor som hotande och samtidigt hotade, kvinnor som en fara för sig själva. För kvinnans egen skull, och därmed för samhällets skull, måste hon kontrolleras av män.
Det är lätt att le åt argumenten från förra seklet att kvinnor måste skyddas från intellektuella ansträngningar för att inte riskera sin fortplantningsförmåga, för sitt eget bästa. Det är svårare att le åt det kusligt närliggande. Professor Eva Lundgren friades 2005 från anklagelser om vetenskapligt fusk, i samma process ålades hon krav på kontroll. För sitt eget bästa alltså.

Lyckligtvis kan vi ändra på dessa mekanismer. På samma sätt som Wold och Wennerås artikel om peer-reviewprocessen har bidragit till en ändring i hur Medicinska forskningsrådet bedömer ansökningar, kan vi akademiker bidra till förändring i vår akademi. Avidentifierade urvalsprocesser, tydligare kriterier vid bedömningar och urval, ett prioriterat arbete mot sexuella trakasserier ger incitament för meritokrati. En akademi som lämnar kvinnors kroppar ifred blandar nämligen inte det privata med det offentliga.
Det är vi akademiker som bär på lösningen. Det är vi som gör akademin privat och låter kön gå före kompetens genom att tro att manskön är kompetens. Det är vi som skapar arbetsmiljöer som får bra forskare att sjukskriva sig. Men det är också vi som kan uppnå riktigt akademisk excellens genom att lära oss se och arbeta bort dessa strukturer och därmed återinsätta meritokratin.

Mattias Wiggberg
Doktorandnämndens ordförande
Uppsala studentkår