»Darwin i dåligt sällskap«
Som evolutionsforskare är rasfrågan något man mer än sällan blir ställd till svars för. Det finns ett uppriktigt intresse eftersom vetenskapliga argument har använts för att försvara rashygien i det förflutna, men när detta blandas med felaktiga uppfattningar om evolutionsteorin kan det lätt leda till en klyfta mellan offentligheten och evolutionsvetenskapen. En klyfta som aktivt vidgas av evolutionsförnekare. Det är därför olyckligt att sådana associationer fick en relativt stor plats i den annars utmärkta artikelserien om Darwin och evolutionsforskningen i Uppsala i förra numret av Ergo.
Artikeln Rasbiologin hade ett starkt fäste i Uppsala ger enskilt betraktad en riktig syn på forskningen som bedrevs, men i sammanhanget av en artikelserie som högtidlighåller Darwins tvåhundraårsdag styrker den omotiverade kopplingar mellan evolutionsvetenskap och perifera avarter som tillhör det förflutna. Jag förnekar inte att det jag kallar avarter var utbredda vetenskapliga tankar på sin tid och att människor i vetenskapens namn utsattes för diskriminering, men jag vill bestämt påpeka att detta inte speglar modern evolutionsteori eller Darwins arv Istället bygger sådana tankar på feltolkningen att det naturliga urvalet går att tillämpa på folkslag och samhällen eller utgör en moralisk värdegrund. Darwin var själv en kraftfull kritiker av slaveriet och förespråkade aktivt hela mänsklighetens lika värde, vilket framkommer ofta i hans reseskildringar. Dessa åsikter utgör kärnan i hans verk och förutsatte grundtanken i hans evolutionsteori, att alla jordens livsformer är förenade genom ett gemensamt ursprung.
I artikeln En föränderlig värld åskådliggörs en annan feltolkning av evolutionsteorin utan vidare granskning. Carl Reinhold Bråkenhielm, professor i livsåskådningsforskning vid Uppsala Universitet, citeras på följande sätt: ingen tanke i mänsklighetens historia har orsakat så mycket lidande som tanken att utvecklingen går mot ett visst mål. Det är då värt att klargöra att ingenting i evolutionsteorin påstår detta, snarare tvärtom. Det framkommer inte i artikeln. Ännu mer beklagligt är att det antyds att folkmord har stöd i evolutionsteorin.
Redan på förstasidan hänvisas det till evolutionsteorins förödande potential. Jag hade önskat mer omdöme innan en sådan koppling drogs i ett nummer som annars firar den otroliga vetenskapliga revolution som Darwin satte i rullning och den omfattande kompetens i ämnet som finns i Uppsala.
Daniel Ocampo Daza
doktorand vid institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.
Ergo svarar: Du har rätt i att evolutionsteorin inte ger något stöd för föreställningen att historien går mot ett visst mål. Det framkommer också tydligt i artikeln. Tre rader under den mening du citerar står nämligen följande: Historien och evolutionen är öppen, skriver han , med stöd i evolutionsteorin. Kanske borde vi ha lagt till att evolutionsteorin strängt taget inte är tillämplig inom historievetenskapen.
Du kallar det omdömeslöst att vi på förstasidan hänvisar till evolutionsteorins förödande potential men underlåter att nämna meningens andra led: när den används på fel sätt. Möjligen hade vi kunnat uttrycka oss tydligare. Det som åsyftades var, med dina egna ord, feltolkningen att det naturliga urvalet går att tillämpa på folkslag och samhällen eller utgör en moralisk värdegrund.
Vi är de första att beklaga om någon uppfattat att artikeln om rasbiologiska institutet på något sätt skulle spegla vad som försiggår inom den moderna evolutionsforskningen. Sådana kopplingar görs dock inte i texten. Det är viktigt att vara tydlig men man bör inte heller underskatta läsarnas intelligens.
