»Personliga åsikter i vetenskaplig skrud«

I den första Ergo för året redogör Mathan Ravid för antijudiskhet i svensk västerpress i en essä byggd på hans C-uppsats i historia. Det är undermåligt det Ravid producerat, om än mycket text. Han intar en nästintill okritisk hållning till de extrema teorier han nyttjar.
Hans definition av antijudiskhet utifrån dessa teorier är bred, bred, bred. Och med en än vildare vilja att se det han vill se blir allt antijudiskhet och antijudiskhet allt.
Hans framställning saknar styrsel; han försöker i sin iver besvara en rad frågor, även sådana som han inte fastställer. Förutom att besvara frågan om huruvida det undersökta materialet är antijudiskt blandar han in frågor om huruvida vissa historiepolitiska situationer är lämpliga att relatera till konflikten mellan Israel och omgivande stater. Han blandar även in en allmän kritik av vänstern och vissa journalister. Allt detta gör han genom att med skohorn pressa in texten i dess förmenta relation till begreppet antijudiskhet.
Personligt engagemang är en förutsättning för bra forskning. Men när detta engagemang blir personliga åsikter i påver vetenskaplig skrud, då är det dålig forskning.
Ravid skulle nog ha rannsakat både sin, och teoribildarnas, personliga inverkan på materialet. Problematiserat detta, och han hade kanske kunnat framlägga en uppsats som inte dröp av tendens, för att tala med en källkritisk term.

Jag måste även gå i polemik med Ravids personliga åsikter. Det är relevant att relatera Israels brott till nazismens (även om de i dignitet givetvis inte är jämförbara), ty dessa abstraktioner är intimt sammanlänkade.
Jag håller med Ravid så långt; att dessa jämförelser i kritik mot Israel ibland går till överdrift. Det är osmakligt. Men denna osmaklighet är förbehållen en minoritet av vänstern. Att med hjälp av en vidlyftig definition av antijudiskhet proklamera en ökning av dito inom politisk vänster, är att ta sig vatten över huvudet.
Vidare anser jag det vara märkligt att Ravid söker efter antijudiskhet i sin omgivning när han har antiarabiskhet i sitt eget bakhuvud. På sidan 73 i sin uppsats skriver han att Israels militära framgångar möjligtvis skadat den arabiska självkänslan.
Att miljontals araber spridda över hela världen skulle utgöra en slags homogen grupp med en gemensam självkänsla. Det är inte långt till konspirationstankarna. Känner ni igen retoriken?

Emil Wiksell
Student

Mathan Ravid svarar: Wiksell hävdar att min forskning styrs av personliga åsikter och antiarabiskhet. Den som vill skapa sig en egen uppfattning i frågan välkomnas att läsa min uppsats. Jag medger dock villigt att den formulering han lyfter fram som bevis för det sistnämnda är lika problematisk som det faktum att den helt ryckts ur både mening och sammanhang.
Istället för att ge mig in i ett sandlådekrig om min person föredrar jag att fokusera på det enligt min mening relevanta; hur Wiksell missbrukar det jag skrivit. Wiksell rivstartar med att på ett häpnadsväckande sätt diskreditera de 20-tal i ämnet ledande och internationellt erkända forskare av olika nationaliteter som jag refererar till i min uppsats. Här väcks frågan på vilket sätt deras teorier är extrema. Svaret lyser med sin frånvaro. Vidare hävdar Wiksell att jag intar en nästintill okritisk hållning till de berörda teorierna. I själva verket ägnar jag stora delar av min uppsats första hälft åt att grundligt diskutera dem, ställa forskare mot forskare, samt tydligt ta egen ställning. Detta kan knappast ha undgått Wiksell, som ändå föredrar att vilseleda läsaren. Varför?
Wiksells försök till analys av min dito inleds med fastställandet att Israels brott är intimt sammanlänkade med nazismens. Varför och hur, undrar man. Återigen uteblir svaren. När han sedan låtsas hålla med mig om saker jag aldrig påstått, som att nazianalogierna ibland går till överdrift, blir det hela tämligen löjeväckande. Vad jag betonar i min uppsats är det problematiska med att selektivt och regelbundet framställa det judiska folket som dagens nazister. I min essä (Ergo nr 1/09) understryks att den svenska debatten generellt förs utan att antisemitiska motiv blandas in. Detta faktum ser jag (i motsats till Wiksell?) dock inte som något argument mot att kritisera (kritiskt granska) vissa journalister som tillhör en icke obetydlig minoritet.
När Wiksell slutligen påstår att jag proklamerat en ökning av antisemitismen inom den politiska vänstern röjs hans starka ovilja att förstå min text. Jag har nämligen aldrig gjort något dylikt. Syftet med min uppsats (på sidan 4) är glasklart: att undersöka om det går att urskilja antisemitiska attityder eller föreställningar i källmaterialet under Libanonkriget 2006, samt hur dessa i sådana fall ter sig. Avsikten med Wiksells ogrundade påståenden, ständiga förvanskningar av mitt material samt återkommande personangrepp är desto grumligare.