»0tidsenliga regler på Carolina«

En läsesal på Carolina har återöppnats, en sal som tidigare benämnts forskarsal, därför att forskare har kunnat ha reserverade arbetsplatser med egna böcker på bordet.
På Carolina finns flera hundra läsesalsbord. Ett litet fåtal av dem är på något sätt bokade forskarbord. Ja, forskarbord förresten, nuförtiden har de allra flesta forskarna i aktiv universitetstjänst arbetsrum och sitter inte på Carolina för att bedriva forskning. Tidigare kunde också uppsatsskrivande studenter boka sådana bord.
Som uppsatsskrivande student bestämde jag mig för att i den tomma salen ta en plats och ställa upp ett antal böcker för att ha en arbetsplats. Några andra, forskare eller studenter, syntes ju inte till.
Döm om min stora förvåning, då jag ett par dagar senare kom dit och fann bordet tömt på alla mina böcker och papper. Istället fanns en hastigt skriven lapp utan signatur med hänvisning till att sakerna flyttats. Kanske hade en personlig kontakt med en förklaring varit mer av god sed och då hade saken kanske kunnat lösas på ett mindre otrevligt sätt.

De slutsatser jag drar av detta är att biblioteket tillämpar obsoleta och motstridiga regler i fråga om användningen av läsesalarna. Visst kan jag förstå att det fanns regler om begränsning av användande av borden, om efterfrågan på dem vore mycket stor.
Men att studenter, utan tjänsterum, inte ska kunna få använda sig av en sal med lediga läsplatser, tidigare reserverade för forskare som nu flyttat till tjänsterum är en stor gåta. Fler gåtor finns. Exempelvis framgår det inte vilka som får sitta var och varför arbetsbordens bokhyllor inte får användas.
Under mina år som ledamot och studentrepresentant i universitetsbibliotekets styrelse och aktiv i studentpolitiken har jag arbetat för Carolinas självklara plats som universitetsbibliotekets krona. Men nu undrar jag hur det egentligen är ställt. Vem tjänar på tillämpandet av obsoleta regler?
Om det finns regler, ska de så klart följas. Men förutsättningen är att användarna ska kunna känna till reglerna och att dessa tillämpas konsekvent och inte som nu, godtyckligt. Det ska inte vara ett motsägelsefullt nystan av regler med oklart syfte och mål.
Det borde vara självklart, men det verkar ändå behöva påpekas. Såväl reglerna som bemötandet av bibliotekets besökare bör vara vänligt. Där har Carolina en gammal tradition att vårda.

Andreas Wejderstam