»Borde Kafka ha hållit sig till juridiken?«

Faulkner sa en gång att Hemingway visserligen var en god skribent, men inte en stor författare eftersom han aldrig vågade det omöjliga. Den synpunkten verkar inte litteraturvetaren Malin Nauwerck ha tagit till sig innan hon skrev sin krönika Kultur på köpet (Ergo 10/2009). Hon beskriver där med illa dold frustration hur en juristvän berättat att han skulle skriva ett filmmanus, något som Nauwerck använder som avstamp inte bara för att dra juristkåren över en kam utan även för att diagnostisera humanioras ställning i dagens Sverige.
Jurister, menar Nauwerck, ska göra vad de är bra på, nämligen att skriva själlösa texter om ointressanta ämnen och inte tro att humaniora eller kulturarbete är något för dem. Lämna det till människor som inte bara försöker göra sig själva mer intressanta utan faktiskt har sex års skolning i detta och som tar frågorna på allvar I grunden sägs problemet röra påstådda elitstudenters alltför höga uppfattning om sig själva och en bristande respekt för dem som faktiskt valt kulturen som yrke. Man frågar sig, skriver Nauwerck, vad de egentligen lär ut på juristutbildningen i Uppsala.
Vad Nauwerck gör är just det som hon underförstått anklagar juriststudenterna för: att ha väl höga tankar om det egna skrået. Visst, utan tvekan är en litteraturvetare bättre skolad än en domare i att metodologiskt analysera en text av Goethe. Den fackkunskapen bör vi alla ha stor respekt för.

Men har vi inte missat nånting här? De stora konstnärerna är sällan konstvetare. De stora författarna är sällan litteraturvetare. Istället har de ofta varit läkare, lärare, präster eller - just det - jurister. Möjligen gick någon av dessa respektlösa hobbykonstnärer rent av runt med ett slitet ex av juristen Kafka eller av diversearbetaren Gorkij i innerfickan? Det hade väl i och för sig vittnat om dålig smak, eftersom ingen av dessa författare hade den bildning Nauwerck efterfrågar. Det hade nog också varit klokt om alla andra som saknade den kunskapen hade avstått från att fatta penna eller pensel och överlåtit skapandet av humanioras studieobjekt till de professionella kulturarbetarna, de som lärt sig den hårda vägen vad konst är för något. Men kanske hade något då gått förlorat på vägen?
Visst, det finns många exempel på folk som har en lite väl hög uppfattning om den egna förmågan. Juriststudenter är definitivt inget undantag. Nauwerck har också helt rätt i att humanioras ställning tyvärr inte är vad den varit. Men borde hon inte då välkomna att åtminstone en del av oss med ointressanta liv vill fylla dem med lite kultur? Borde hon då inte glädjas åt att det faktiskt finns rätt många elitstudenter som anar att humaniora har något att säga oss alla?
Vi tycker att Nauwerck borde börja fundera på om hon inte skulle uppmuntra sin juristvän att våga det omöjliga och skriva färdigt det där filmmanuset.

Gustaf Almkvist och Love Rönnelid
Juriststudenter

Malin Nauwerck svarar: I min senaste krönika om kulturarbetares låga status slog jag hårt mot jurister i kulturkoftor. Rönnelids och Almqvists kommentar till denna krönika är både vettig och träffande. Framför allt har de rätt i att konstutövande inte kan reserveras för människor som gjort detta till sitt yrke. Däremot är det viktigt att skilja på konstutövandet som sådant och det kulturella fält där konst produceras - något som jag kan ha varit otydlig med i min krönika. Det är lite löjligt att tro att varje humaniorastudents/folkhögskoleelevs mål är att bli Kafka, Goethe (eller någon annan av de vita, manliga författare som R och A räknar upp). Goethe var måhända jurist, men det gällde knappast dem som korrekturläste, satte, tryckte, distribuerade och recenserade hans litteratur. När jag skriver om hur värdet på kulturarbetet är så lågt att vem som helst tror sig kunna ersätta exempelvis en manusförfattare med sex års skolning, handlar det ytterst om arbetsvillkor inom det kulturella produktionsfältet.

Nuförtiden har de som arbetar på kulturens golv oftast förvärvat en Bildning. Jag menar inte att människor utan Bildning borde bannlysas från kulturarbetet, men däremot ser jag det som ett stort problem att denna specialkompetens ofta reduceras till metodologiska analyser av Werther. Till skillnad från jurister (uppenbarligen) kan en humanist exempelvis förstå de olika historiska diskurser som gör det oerhört problematiskt att jämföra 1700-talets juristförfattare med dagens.
Slutligen har jag en invändning mot uppmaningen till mig själv och andra kulturarbetare att vara tacksamma för att människor vill fylla sina ointressanta liv med kultur. Menar man att allt kulturutövande per definition är bra, bygger det på premissen att all kultur per definition är bra. Det vill säga alla ska med, kvantitet framför kvalitet Thomas Bodström (tillsammans med teamet bakom den senaste kulturutredningen) kanske håller med om det, men det gör inte jag.