Våga stryka -ismen från kvinnokampen

Isabella Boman hävdar i sin artikel att feminism idag handlar om att vara emot framför allt våld och övergrepp mot kvinnor, och orättvisor på arbetsmarknaden. Men jag är ju emot de sakerna också, utan att vara feminist. Anledningen är enkel: feminismen har uppenbarligen blivit något mycket mer än dessa saker. Det finns goda skäl att kritisera feminismen, och hur den offentliga debatten har förts hittills.
Det mest anmärkningsvärda med feminism som begrepp är tillägget “-ism”. Och det mest anmärkningsvärda med “-ismer” är att de tenderar att sluta i katastrof. De uppmuntrar till fantasier (den totala, androgyna jämställdheten) och blir dogmatiska (könsperspektiv på rörmokarejobbet, kaffekoppar).
Jag tror inte heller att de flesta feministers mål är att männen ska bli kuvade, men frågan är om det har kommit till en punkt där många män varken anses eller tror sig ha något att tillföra debatten. En fråga som kan diskuteras är stabiliteten och lyckan i mer “androgyna” relationer. Eller, till exempel, vad man ska göra åt den tilltagande bristen på manligt ledarskap för unga pojkar och män. Det sistnämnda är ett könsrelaterat problem som den nuvarande feminismen definitivt inte kan råda bot på. Och hur redo är den nuvarande feminismen att åtgärda områden där män och pojkar har hamnat i underläge?

Att hänga ut män som begår våld eller våldtäkt i dagstidningar är ingen dum idé. Jag tycker också man ska ta killar åt sidan i en tidig ålder i skolan och berätta för dem att vi har ett problem med vissa som slår eller begår sexuella övergrepp mot kvinnor, och att det inte är okej. Detta, bland annat, tror jag skulle få bra effekter.
Mäns och kvinnors olika beteenden på arbetsmarknaden, liksom nästan överallt, är den mer komplexa av frågorna som Isabella tog upp. Jag är tillräckligt insatt för att förstå att bilden som media målar upp är förenklad, däremot inte tillräckligt insatt för att ge någon en alltför detaljerad analys i nuläget.

Att fokusera på den egna gruppens brister har högst moraliskt värde, eftersom det är hos oss själva som vi kan göra väsentliga skillnader. Därmed behövs det en kvinnosakskamp inom den svenska folkgruppen, liksom andra grupper, eller andra delar av världen, uppenbarligen behöver en sådan också. Och det finns många sätt att stödja dem.
Men den svenska debatten kan inte fortsätta som den gör nu i all evighet. Ett samhälle med stränga könsroller är inte okej, och inte heller någon typ av våldsamma maktutövningar. Men ett androgynt samhälle där vi försöker bete oss som några slags könlösa vandrande intellekt är inte heller okej. “Emaskulerade” män får inte ses som något bra. Och med tanke på hur liten andel män som deltar i “jämställdhetsdebatten” så vi behöver i alla fall inte mer feminism i just genusdebattsfrågan. Och mer än så: vi behöver inga “-ismer”. Våga stryka “-ismen” från kvinnokampen.

Marcus Andersson