Anställ alla doktorander

De flesta doktorander, såväl på Uppsala universitet som i landet i övrigt, har doktorandtjänst. Men en stor grupp finansierar sin doktorandtid, eller delar av den, med utbildningsbidrag, stipendier eller andra mer osäkra finansieringsformer. Tillvaron för två doktorander i samma labb eller samma bibliotek kan se väldigt olika ut.
I dagarna presenteras två olika skrifter där villkoren för de icke-anställda doktoranderna belyses. Dels rapporten ”Utbildning straffbart?” som ges ut vartannat år av Saco studentråd tillsammans med bland andra Uppsala studentkår. Dels har Sveriges förenade studentkårers doktorandkommitté tillsammans med Sveriges doktorandförening lyft fram några av de viktigaste argumenten för anställning av doktorander i skriften ”Doktorander bör anställas”.
Den doktorand som lever på utbildningsbidrag eller stipendier under hela eller delar av studietiden har ofta en betydligt lägre inkomst än sina anställda kollegor. Skillnaden kan handla om
6 000–11 000 kronor i månaden före skatt. Stipendierna kan variera mycket, och även om några ligger högt i nivå och de lägsta ska få tilläggsfinansiering upp till utbildningsbidragsnivå, är det få stipendiater som har samma inkomst som en anställd doktorand.

Men den största och viktigaste skillnaden mellan anställda och icke-anställda doktorander är inte lönenivån, utan den trygghet och långsiktighet som en anställning ger. Anställda doktorander får tjänstepension, friskvårdsbidrag, semesterersättning och allt annat som tillkommer anställda, medan den som har utbildningsbidrag eller stipendium ställs utanför. Framför allt får anställda tillgång till samhällets ordinarie trygghetsförsäkringar som sjukförsäkring och föräldraförsäkring.
För stipendiater är situationen i bästa fall osäker, i värsta fall helt utan skyddsnät. Bilden blir ännu mer beklämmande när man ser hur statistiken ser ut vad gäller utländska doktorander, där en betydligt högre andel har stipendier. En rapport från Högskoleverket 2008 visar att ju längre bort ifrån en doktorand kommer, desto större risk att han eller hon lever på stipendier.
De icke-anställda doktoranderna har alltså en klart sämre situation på individplanet, men att se till att doktorander får tjänst från början av sin doktorandtid löser inte bara deras egna problem. Även för institutionerna blir relationerna klarare, rättigheterna tydligare och administrationen enklare. De skillnader som finns mellan doktorander, ibland i samma forskargrupp eller ämne, som inte bara är orättvisa utan dessutom kan skapa problem undviks. När en doktorand på utbildningsbidrag blir sjuk får doktoranden behålla sitt bidrag tills vidare, något som kan bli oerhört dyrt för institutionen.

Doktorandtjänst för alla kommer inte att kunna införas över en natt. Uppsala universitet har tagit ett stort steg genom att begränsa användandet av utbildningsbidrag till maximalt ett år. Det var en viktig reform som vi är glada över. Men det var ett steg på vägen – slutmålet för Uppsala studentkårs doktorandnämnd och de många andra engagerade doktoranderna runt om i Sverige är tydligt: anställning och goda villkor för alla doktorander – oavsett ämne, lärosäte eller ursprung.

nbsp;

Marta Axner, ordförande doktorandnämnden
Sara Stridh, vice ordförande
Kristofer Jakobsson, vice ordförande