Vad ska ni göra av era kunskaper?

Vi sitter i ett klassrum på Engelska parken för att diskutera maskuliniteter i konsten, med andra ord genus. Det handlar om hur man inkluderar och exkluderar konst och konstnärer på grund av ett heteronormativt förhållningssätt och det är ett alltigenom bra seminarium. Men något får mig att vilja ställa mig upp och skrika av frustration. Efter några funderingar kommer jag fram till att det inte bara är mitt lite smått Tourettes-liknande sätt att vilja skrika saker vid tystnader, utan något annat, mycket väsentligt:

Vi är tjugo studenter, varav två är av manligt kön och resten kvinnligt. Det är på det hela taget tre personer som pratar: en är av manligt kön, en av kvinnligt och en råkar vara jag själv. Vi diskuterar genusteorier. Det blir inte mycket till diskussion om 75 procent av alla i klassen inte pratar, hela definitionen av diskussion suddas ut. Seminarier är till för att studenter ska kunna dela med sig av det de lärt sig och funderar över. I annat fall rör det sig om en föreläsning.

Jag har bara min egen lilla konstvetenskapskurs att förhålla mig till, och kan absolut inte ge någon allmänrådande analys av hur läget ser ut i övrigt, men det lilla jag har sett räcker för att störa mig något enormt.

I sådana här situationer får man ofta höra att kvinnor inte får ta plats för att män tar över och dominerar. Men just här och nu, i det lilla klassrummet, kunde det inte vara tydligare att så inte är fallet. Istället för att män tar över hela diskussionen blir det stundvis isande tyst.

I dagsläget är 95 procent av alla som studerar just konstvetenskap kvinnor. Varför det förhåller sig så kan bli en senare diskussion, men på grund av det blir det förhållandevis tydligt för mig att kvinnor, med några positiva undantag, tycks vara tysta i klassrummet. Varför?

Det finns så mycket jag undrar över. Jag undrar vad de tysta kvinnorna i bakre raden tänker på? nbsp;Vad pratar de om när de lämnar klassrummet? nbsp;Är de blyga, osäkra på sig själva? Eller vad handlar det om? Det här är frågor som upptar hela min tankeverksamhet när jag studerar er från den andra bänkraden. Och för att jag ska kunna koncentrera mig på själva innehållet av seminariet behöver jag svar.
Jag är alldeles säker på att de är begåvade. De läser säkerligen mycket mer än jag. Jag kan inte bevisa det, eftersom jag sällan hör dem prata, men något säger mig att de tar sina studier på allvar. Annars skulle de inte vara kvar här efter två terminer.

Jag gillar inte att benämna dessa kvinnor som ”de”. Jag vill inte skapa något slags jag mot dem-tänkande, jag skulle istället vilja prata till er som mina medsystrar; jag tänker, kanske är ni helt enkelt inte intresserade av att diskutera med andra, men vad ska ni då göra av era förvärvade kunskaper?
Kanske, är ni oerhört blyga? Jag förstår att alla inte kan vara självsäkra, men går det verkligen inte att överkomma på något sätt? I alla fall här och nu, när det rör sig om en liten snäll grupp av tjugo konstvetare.

Kanske, har det att göra med hur ni uppfostrats? Men hur ska vi kunna förändra samhället till ett mer jämställt om vi inte kan bryta oss loss från de här invanda och osunda vanorna? Jag kallar dem osunda för att ett ickejämställt samhälle är ett odemokratiskt samhälle och ett sådant vill inte jag leva i, eller ens bidra till, och det borde inte ni heller vilja. Kanske, tror ni inte att era åsikter är tillräckligt intressanta för att höras? Men, och tro mig, alla röster är värda att höras.

Jag skulle gärna byta bort mina egna små stunder i ”rampljuset” till förmån för någon av er. Inte för att jag tror att mina åsikter inte är bra, men det finns säkerligen andra som har bättre.

Så, snälla begåvade, intellektuella, tysta kvinnor: Jag ber er, nbsp;gör något åt den rådande situationen. nbsp;Låt era tankar verbaliseras, era insikter artikuleras; sitt rakryggade i stolarna och prata högt Som Kungen svarar till Lionel i The King’s speech när han frågar: ”Why should I waste my time listening?”, ”Because I have a right to be heard. I have a voice ”. Strunta i om det är bra eller dåligt rätt eller fel, relevant eller irrelevant – säg det med pondus Åtminstone en gång.

Om ni av någon outgrundlig anledning inte vill göra det för er egen skull så gör det för min, för vi har ett ansvar att stå upp för oss själva som kvinnor och jämlika studenter, precis som politiker har ett ansvar att stå upp för våra röster i riksdagen.

Det räcker inte att konstatera att det finns en patriarkal maktstruktur i samhället, vi måste göra något åt det också. Annars blir all tid vi ägnat åt läsning av genusteorier och feminism onödiga, irrelevanta och rent av löjliga. Annars kommer det fortsätta vara en majoritet av manliga lektorer på konstvetenskapliga institutionen trots att det är fler kvinnor som läser ämnet nbsp;och nbsp;på alla andra institutioner runt om i universitetets värld. Om vi inte gör vad vi kan för att ändra en maktordning i ett litet klassrum, hur ska vi då kunna göra det ute i världen?

Jag tror inte på att skynda långsamt.