SD-åsikt om bostadsbrist ointressant

Nu är supervalårets största val äntligen slut. Som invånare i Sverige med permanent uppehållstillstånd, men utan rösträtt har det varit frustrerande att tvingas sitta vid sidolinjen medan viktiga beslut tas. nbsp; Det har också varit lärorikt. Som utomstående har jag gjort några observationer om valet under tiden.

Sveriges självbild bygger på tron på värdet av neutralitet. Men det kommer en punkt där man måste sätta stopp, och våga ta ställning. När tidningarna innan valet profilerade de olika partiernas positioner på en mängd punkter så fanns SD alltid med, utan kommentar. nbsp; Jag förstår att det är ett riksdagsparti. nbsp; Alla ska vara med. Media vill nå ut till SDs väljare, inte frysa ut dem. nbsp; Spelar det dock roll vad SD har att säga om bostadsbrist eller konstmuseets framtid? Det är ett parti som representerar någonting så förkastligt att ingen annan del av deras program är av betydelse – detta var i alla fall åsikten för bara ett par år sedan. Varför ska deras program presenteras utan kommentar som om de vore ett helt vanligt parti? Förtjänar de det utrymmet?

Man hör så mycket prat om normalisering, som om den inte hade hänt än. Den är här. SD hade valstugor, fanns med i olika valkompasser, Björn Söder röstades precis fram som andre vice talman i riksdagen. Utöver SD såg vi en rad partier som förde kampanj med sloganer som var versioner av ”Vi som inte är rasister ” som om det vore någonting man måste poängtera. nbsp; Varför har den normaliseringen som fruktades för fyra år sedan skett nästintill obemärkt? nbsp;

Jag har även sett en mängd diskussioner som kretsar kring om man nödvändigtvis är rasist ifall man röstar, till exempel, på SD. nbsp; Eller så diskuterar man de olika nyanserna av rasist kontra rasism. Frågan om huruvida missnöjet med partipolitik och ett klimat av osäkerhet har lett till ökat stöd för högerextremister är förvisso intressant och omdiskuterat det senaste decenniet i övriga Europa. Jag ser dock ingenting nytt som framkommer ur dessa diskussioner som skett före valet. De doftar privilegium – och rädsla. Varför är det enklare att diskutera rasism som någonting nästan hypotetiskt snarare nbsp; än att fråga varför det är så svårt för media, för institutioner, för oss alla, att ta den, av någon anledning obekväma ställningen, att vara öppet och utan tvekan emot ett rasistiskt parti med rötter i nazistiska rörelser? nbsp;

Varför är vi så rädda för att ta ställning? nbsp;