Debatt: "Låt oss tycka olika, men under demokratiska förhållanden"
Det här är en debattartikel. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är med viss bävan jag skriver denna text. Inte desto mindre anser jag det vara hög tid att sjösätta en alternativ hållning mot ett alltmera polariserat och överhettat åsiktsklimat. Elefanten i rummet behöver knappast påtalas. Debatten om konflikten mellan Israel och Palestina har under den senaste tiden på ett flertal universitet runtom i världen (däribland Uppsala) rasat med våldsam kraft. Tyvärr, bokstavligen våldsam. Så ska vi inte behöva ha det på ett universitet som under snart 550 år (för det mesta) främjat fritt tänkande och meningsutbyte under civiliserade förhållanden. Märk väl, meningsutbyte under civiliserade förhållanden. Att vandalisera några av Sveriges viktigaste kulturmärken - Carolina Rediviva, Universitetshuset, Musicum, Nationer m.m. - och att sabotera diplomeringsceremonier - en stund då studenter kanske för den enda gången i sina liv får uppleva högtidlig uppvaktning - är fel, oavsett hur legitim rörelsens ändamål än må vara.
För att citera Margaret Thatcher: “There is no such thing as…political violence. There is only…criminal violence.” Citeringen är visserligen något tagen ur sin kontext, då Thatcher här åsyftar den brutala organisationen IRA. Men helhetsbilden torde vara densamma, nämligen den att inget ändamål rimligtvis borde eftersträvas med verktyg som vandalism, våld eller sabotage. Det är högst odemokratiskt och inte minst omoraliskt att förfara på ett sådant sätt. För är inte grundpelaren i vår demokrati att åsikter bör spridas i civiliserad form under jämbördiga förhållanden? Att kapa en plattform som Uppsala universitet - med enorm spridning - är alltså odemokratiskt eftersom det omöjliggör andra rörelser att framföra sina budskap på ett jämbördigt sätt. Ska verkligen klimatförnekare, abortkritiker eller högerextrema också ges rätt att kapa framtida diplomeringsceremonier? Helst inte. Då bör vi alltså avhålla oss från dubbelmoral.
Har man förresten ens övervägt det faktum att vandalism och sabotage resulterar i att utomstående snarare väcks av irritation och rädsla, än solidaritet och sympati? Man skjuter sig själv i foten, men ännu värre är att man skadar en rörelse som i grund och botten handlar om att lyfta fram en marginaliserad grupp. Det är inte bara paradoxalt, utan framförallt oansvarigt. Ett bättre sätt att agera på hade exempelvis varit att anordna en konsert, dela ut pamfletter på stan, fredlig demonstration eller att skriva sakliga debattartiklar (!).
Det är således inte ändamålet med Palestinarörelsen i sig som jag motsätter mig, utan snarare de åtgärder man vidtagit i syfte att uppnå detta ändamål. Om universitetet skulle falla för trycket - och gå med på de villkor som rörelsen ämnar genomdriva - hade det varit ett förödande bakslag inte bara för den fria akademin, utan även för samhället i stort. Tänk själva. Kommer då inte andra (betydligt mer) radikala rörelser att se detta som empiri på att odemokratiska åtgärder faktiskt funkar för att få bärande institutioner att böja knät? Och betänk vidare att det finns rörelser vars ändamål (i kontrast till Palestinarörelsen) är mycket illegitima. Sådana rörelser finns, farliga rörelser. Därför bör universitetet aldrig svikta för påtryckningar som bedrivs genom vandalism eller sabotage, aldrig.
Låt oss tycka olika. Meningsskiljaktigheter är en fin indikation på en frisk rättsstat och demokrati. Men låt oss samtidigt debattera och föra fram dessa meningsskiljaktigheter under civiliserade och jämbördiga förhållanden. Ett universitet och dess representanter (vi) måste upprätthålla en hög standard när det kommer till åsiktsklimat och vara en förebild för resten av samhället, ty vem skulle annars kunna fylla den rollen?
