Vågar Östros omprioritera?
Ytterst i orsakskedjan ligger de besparingar som genomdrevs vid mitten på nittiotalet. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen lät regionalpolitiken få företräde framför forskningspolitiken och skar kraftigt i fakultetsanslagen. Stora delar av dessa drogs in och användes till att bygga ut små- och mellanstora högskolor. Enligt rapporten minskade fakultetsanslagen till medicinsk forskning med 8 procent i fast penningvärde mellan åren 1994 och 2001. Till vilket kommer ett antal ofinansierade reformer och kostnadsökningar. Sammantaget innebär detta, skriver Vetenskapsrådet, att de medel från fakultetsanslagen som faktiskt är tillgängliga för forskning minskat med 20 procent. Fakulteterna har under perioden ökat antalet anställda samtidigt som de infrastrukturella kostnaderna ökat och i förening med krympande fakultetsanslag har det uppstått en dramatisk reduktion av de medel som kan fördelas till institutioner och forskargrupper för teknisk och administrativ personal eller driftskostnader. Dessa medel är nu närmast utraderade. Statens anslag till medicinsk forskning via det tidigare Medicinska forskningsrådet (MFR) och nuvarande Ämnesrådet för medicin vid Vetenskapsrådet (VR-M) har minskat under perioden. VR-M fördelade ungefär lika stora medel i löpande priser 2002 som MFR gjorde 1994/95. I köpkraft motsvarar detta en minskning med 20 procent.
År 1993 kunde en forskare finansiera internationellt slagkraftig forskning med resurser från fakulteten plus ett anslag från forskningsrådet. Denna stabila bas existerar inte längre. Forskarna måste därför skaffa medel från andra källor för att kunna bedriva meningsfull forskning. Dessa anslag är dock nästan alltid tidsbegränsade och inriktade mot något specifikt målområde.
Inom forskarutbildningen har de medicinska fakulteterna flest aktiva doktorander, flest doktorsexamina och flest nyantagna doktorander per år. Fakulteterna uppfyller med råge examinationsmålen. Men staten finansierar nu mindre än en tredjedel av lönekostnaderna via fakultetsanslagen. Handledarna måste täcka resten av lönen och alla övriga kostnader med externa anslag.
Vetenskapsrådet konstaterar, att det råder en uppenbar konflikt mellan de mål statsmakterna formulerat för forskarutbildningen (högst fyra år, stor andel kurser, säkra projekt), och målen för forskarna och handledarna med externa forskningsanslag (internationellt konkurrenskraftig, nyskapande forskning som kan generera nya anslag).
Utfallet på fakulteterna är inte lyckat. Statsmakten beställer vissa antal examina, som skall produceras, ca 680 per år, men smiter från notan. Endast en tredjedel finansieras och resultatet blir olika system av samfinansiering. Doktoranderna blir subventionerad arbetskraft i forskargrupperna. För handledaren, som betalar huvuddelen av kostnaden, skriver rådet, blir huvudintresset att doktoranden bidrar till gruppens produktion, inte utbildningsaspekten.
De medicinska fakulteterna lutar således starkt mot att anta färre doktorander för att istället få mer ekonomiskt utrymme för dem som blir färdiga. Dessvärre har statsmakten fått för sig att ju fler som disputerar desto bättre. Kvantitet prioriteras före kvalitet.
Resultaten av den förda politiken visar sig i den vetenskapliga statistiken. Andelen citat till svenska forskargruppers artiklar faller. Den var ca 10 procent åren 1981-1985 och faller till 6.2 procent perioden 1996-2000, och trenden fortsätter. Den topplacering inom medicinsk forskning som framsynta politiker som Tage Erlander och andra politiker en gång lade grunden för efter andra världskriget är på väg att förödas. Vetenskapsrådets recept är enkla. Det krävs kraftiga anslagsökningar, såväl till forskningsrådet som till fakultetsanslagen. Klarar Östros att kämpa till sig de medlen? Vågar Östros omprioritera? Kan man lägga ned regementen, så kan man lägga ned högskolor som inte håller måttet för att få loss resurser. Alternativet är ett fortsatt förfall.
