Regeringen blev ordentligt överkörd
Den socialdemokratiska regeringen hade föreslagit att man skulle luckra upp kraven på fördjupning för kandidat- och magisterexamina. Den borgerliga alliansen och miljöpartiet vände sig mot detta, med motiveringen, att en examen bör innebära en garanti för att studierna lett till fördjupning inom för studierna relevanta ämnesfält. Studenten skall således ha fördjupade kunskaper inom det huvudsakliga området för utbildningen. Det finns ett särskilt värde i detta som inte har sin motsvarighet i bredd. Fördjupning är även viktig för att examen skall leda till anställningsbarhet samt underlätta etablering på arbetsmarknaden.
För att säkerställa kvaliteten och den internationella statusen på svenska examina skall det även i fortsättningen finnas krav på fördjupning och progression. För generella examina skall på kandidatnivå krävas minst 60 poäng i huvudämne eller inom kunskapsområdet och för magisternivå minst 80 poäng. För examina med yrkesinriktning eller av tvärvetenskaplig karaktär skall fördjupning och progression ha skett inom relevant kunskapsområde.
Efter votering i riksdagens kammare, i vilken den borgerliga alliansen och miljöpartiet röstade tillsammans, blir det just så.
Regeringen åkte även på ett rejält bakslag när det gäller forskarutbildningen. Regeringen talar om att forskarutbildningen ska vara fyraårig men har samtidigt kommit med förslag som innebär att man öppnar för en treårig forskarutbildning. Det första året skulle ha kunnat läsas på studiemedel som masterskurser. Regeringen har inte haft någon som helst förståelse för att det finns starka mekanismer inom universiteten som skulle medföra att forskarutbildningen blev treårig.
Här spelade återigen den borgerliga alliansen och miljöpartiet ihop sig. Den skrivning som nu, efter votering, gäller är att masterexamen inte i praktiken får bli ett antagningskrav till doktorandutbildningen . Kostnaderna för ett år av doktorandutbildningen skall inte flyttas över till studenterna och forskarutbildningen skall inte förkortas med ett år. Masterkurser skall visserligen kunna tillgodoräknas, om de är relevanta för den sökta forskarutbildningen. Däremot skall inte masterkurser vara meriterande vid antagning till forskarutbildning. En person med masterexamen skall inte gå före vid tillsättande av doktorandtjänst.
Regeringen är tvungen att följa dessa uttalanden, och det blir ingen lätt sak för utbildningsdepartementets jurister att skriva en tillämplig förordningstext. Det är värt att särskilt notera, att riksdagens majoritet uttalat sig för att masterkurser skall kunna tillgodoräknas, inte för att de skall räknas av från tiden man får ha doktorandtjänst. Någon nedkortning av de fyra år man idag har på sig för forskarutbildningen bör således inte komma på fråga.
En förkortning av forskarutbildningen skulle ha blivit förödande för avhandlingarnas kvalitet. Det krävs fyra år för att producera vetenskapliga resultat som håller måttet. Till saken hör att forskningsprocessen sällan kan förutses. Nydanande forskning innehåller ofta bakslag, och omtänkande under resans gång, bra avhandlingar skiljer sig ofta radikalt från vad man hade tänkt sig från början. Svenska doktorer står sig väl i internationell konkurrens. Allt detta borde regeringen vara förtrogen med. Att regeringen blivit överkörd av riksdagen är ytterst väl motiverat.
Riksdagen behandlade samtidigt ett stort antal motionsyrkanden. Vänstern hade motionerat om att det skulle vara förbjudet med doktorandstipendier. Moderater och kristdemokrater hade gemensamt yrkat på terminsavgifter för vissa kategorier utomeuropeiska studenter. Folkpartiet hemställde att alla avhandlingar skulle ha en sammanfattning skriven på svenska. En kristdemokrat ville avskaffa lärarundantaget, en vänsterpartist yrkade på lokal kartläggning av skuggdoktorander. Dessa motionsyrkanden avslogs.
