Från spex till djupt mörker

På söndag, den 26 oktober, är det 114 år sedan Karin Boye föddes. Hennes liv blev kort, bara fyrtio år. Under de åren hann hon ge ut fyra diktsamlingar, en femte kom postumt. Hon var liksom Nils Ferlin en av 1900-talets populäraste poeter. Boye kom inte från Uppsala utan från Göteborg, men hon var upsaliensare, det vill säga hon låg i Uppsala, och hon var en upsaliensisk poet.

Mycket har skrivits i Uppsala, och mycket har skrivits om Uppsala. Vad är uppsalapoesi? Det är enkelt: uppsalapoesi är poesi om Uppsala även om den skrivits någon annanstans. Som Boye anmärker i ett brev av den 13 maj 1922: ”I den här sta’n vimlar det av lyriker som maskar i en gammal ost…” I början av 1800-talet var Stagnelius student i Uppsala, men man letar förgäves efter upsaliensiska bilder i hans diktning. Han var en poet i Uppsala, men ingen uppsalapoet. I Boyes fall råder intet tvivel om hennes ställning som uppsalapoet: hon skrev både i och om Uppsala.

I dikten ”Till Carolina Rediviva” hyllar Boye universitetsbibliotekets visa, lätt ironiska leende: ”å Carolina min vän, bakom björkens frostiga ris” och i ”Tillägnan” upplever diktjaget en kuslig och hård vinterstämning som frammanar bilder från Uppsalas hedniska förflutna: ”Här på de ödsliga Uppsalaslätterna har vi ofta vankat i vinternätterna.”

Men Boye var inte bara en upsaliensisk poet, hon var även en upsaliensisk kulturpersonlighet. Hon befann sig i centrum av stadens student- och kulturliv som arrangör, inspiratör, debattör, amatörskådespelare, föredragshållare och talare. Hon var en ledande profil i det informella litterära sällskapet The Poets Corner, grundat 1924. Hon skrev här i Ergo och publicerade dikten ”Sköldmön” i tidningens första nummer den 15 februari 1924.

Överlag finns i Boyes verk ett mörkt allvar, och detta drag har blivit något som de flesta svenskar förknippar med hennes poesi. Den humor som hennes studentkamrater vittnade om - med halsbrytande dårdikter, parodier och tokroliga spex - märks sällan i de skönlitterära texterna. Men i korrespondensen kan det låta som i ett brev av den 9 maj 1922: ”Vad vi hade livat på Valborgsmässoafton och första maj Roligare kunde man knappt ha.”

Karin Boye kom till Uppsala höstterminen 1921. Hon började med grekiska ”för att kunna läsa Platon på originalspråket”. Uppsala var på 20-talet fortfarande en småstad helt dominerad av universitet och mycket var sig likt sedan Strindbergs tid, så som han skildrat den i novellsamlingen Från Fjärdingen och Svartbäcken (1877). Flitens lampor brann i de små hyrda rummen, man bodde inackorderad hos någon from änka i en träkåk med knarrande trappor.

Karin Boyes matlagskamrater kallade henne Teo, eftersom hon var religiöst intresserad och läste grekiska, vilket teologer brukade göra, och för att laget saknade en sådan. Det var här hon debuterade med diktsamlingen Moln 1923. Här skrev hon också de följande två samlingarna Gömda land (1924) och Härdarna (1927). Matlagen var en viktig intellektuell miljö där man talade om de senaste strömningarna inom litteratur och politik.

På grund av att Karin Boye var en kändis i studentlivet som syntes på evenemang, föreläsningar och ute i vimlet sålde hennes diktsamlingar bra här. Hennes biograf Margit Abenius, en gammal matlagskamrat, noterar: ”Hon visste att hon lästes i de små vindskuporna.” I ett brev från Boye till en väninna daterat den 9 maj 1922 kommer debutboken Moln på tal: ”Här får du mitt förstfödda lilla lamm, avvaktat med stor spänning. Det är inte fett, men dock en bok (egendomliga motsatser). Här i Uppsala går den visst friskt åt, för det är så många som känner mig: en futtig, men dock orsak.”

Men även om Boye var populär i stora delar av studentkretsen hade hon som kvinnlig student mycket mot sig. I en recension i Ergo av den andra diktsamlingen Gömda land hette det att hon var ”krystad och tungomålstalande”, och det framhölls att hon ”borde söka ord som anstår hennes ålder, kön och betydelse.” Hon var den enda kvinnan som studerade grekiska på den tiden och tyckte sig betraktad som ”en besynnerlig avart av släktet människa”.

Som arabofil kan jag inte låta bli att tycka om Boyes dikt ”Ökenvandraren”, som publicerades i samlingen För trädets skull (1935). I diktens fördömanden av de som ”väger med falska vågar och mäter med falska mått” hör jag ekon ur Koranen, som hon förmodligen läst i orientalisten K. V. Zetterstéens översättning (1917). Men där finns också ”juvelprydda dolkfästen” som tyder på inflytande från sagosamlingen Tusen och en natt.

Men den arabiska och islamiska motivkretsen intar en relativt liten plats i Boyes diktning. Poeten besökte Istanbul 1938 och i en dagboksanteckning skriver hon: ”Jag har ingen relation till Islam fruktar jag”. Det indiska inslaget är större, men än större är självklart de judisk-kristna, de antika och de fornnordiska motivkretsarna. Särskilt den fornnordiska mytologin berör oss uppsalabor, som ju Uppsala anses ha varit ett centrum för den förkristna kulten med sitt beryktade blot.

Boye tyckte mycket om Eddan och isländska sagor, vilket märks i dikter som ”Asar och alfer”, ”Elementarandar” och de tidigare nämnda ”Tillägnan” och ”Sköldmön”. I sin biografi skriver Margit Abenius: ”Av alla Karin Boyes dikter står ’Asar och alfer’ närmast Eddan, har fötts ur mötet med det hedniska Uppsala och de poetiska urtexterna”.

Uppsala tempel, som forskarna inte är säkra på har existerat, har fascinerat otaliga poeter och romanförfattare, som bland andra Jan Fridegård och Heidenstam. Av de konstnärliga framställningarna är väl Carl Larssons ”Midvinterblot” den kändaste. Boyes version på vers är inte mindre dramatisk:

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Poeterna, författarna och konstnärerna har bidragit till att skapa vår inre bild av Uppsala. Vi skulle förmodligen inte betrakta platserna med samma ögon om det inte vore för dessa verk. Det som för andra ter sig trivialt och ointressant kan för den som ser genom konstens och litteraturens ögon få en mycket djupare och rikare innebörd med associationer som leder i olika riktningar.

Till raden av fantasibilder av Uppsala tempel kan vi nu även lägga det åttonde avsnittet av History Channels påkostade teveserie Vikings med bland andra Gustaf Skarsgård i en av rollerna. Här har man placerat templet i ett klippigt fjällandskap istället för verklighetens Uppsalaslätt.

Kommer jag till Gamla Uppsala utan kunskap om kulturtraditionen och dess fantasibilder ser jag bara några låga kullar, men det kan vara svårt att se något märkvärdigt även för de inlästa. Jag kommer att tänka på den stackars studenten som tror sig vara skald i Strindbergs uppsalanovell ”Skalden och poeten”. Han som tar långa promenader till Gamla Uppsala i hopp om inspiration och försöker ropa upp ”kämpaskuggorna ur högarna, men där kommo inga.”

I många fall har vi inte ens några kullar eller andra historiska lämningar som stöd för fantasin. Mycket har rivits sedan Karin Boye lämnade Uppsala våren 1926. Redan i Gun-Britt Sundström studentroman Student -64 (1966) anmärker huvudpersonen Saga att centrum är ”helt förstört”. Och det 1964 Vad har inte hänt sedan dess

”Första dagen ägnade jag åt att se mej lite om i staden. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska tycka om den ännu. Centrum är givetvis helt förstört, med tårtpapperstempo och otäcka moderna jättehus, men i andra områden kan man nog vädra uppsalastämning.”

Kyrkogården finns dock kvar än. Från min studieplats i Engelska parken, i en av de tysta läsesalarna i biblioteket uppkallat efter Boye, ser jag de gula och röda höstlöven falla över gravarna. Här vilar många uppsalapoeter, men inte Boye; hon begravdes i födelsestaden Göteborg. I ett brev av den 7 oktober 1921, månaden som är, skriver hon som nykommen till Uppsala: ”Här är så trevligt. Jag trivs bra i min lilla dubblett och denna lilla staden är inte så oäven. Vackert är här också för tillfället: guldskiftning vid guldskiftning. Slottsbacken och kyrkogårdsallén är verkliga upplevelser.”

Ja, här är vackert.

Mohamed Omar studerar swahili vid Uppsala universitet och är uppsalapoet

< --EndFragment-->