Möjligheten till äkthet
Han kan för oss berätta om Uppsala studentkårs möte i ”Bollhuset” där man ville sätta stopp för judiska läkares invandring. Eller hur han efter Sovjets bomber över Helsingfors 30 november 1939 på V-Dala nation gick runt med en namninsamlingslista samt parollen ”Finlands sak är vår”. Vidare hur han som ordförande i Estetiska föreningen under kriget tog emot Nobelpristagaren T.S. Eliot. Eller om protesttåget 1945 när de baltiska krigsdeltagarna skulle utlämnas till Sovjet.
Fast egentligen var han ganska stillsam och försynt, Carl-Erik af Geijerstam, när han 1933 kom till Uppsala som student. Han hyrde sina studentrum – ett mörkt gårdsrum Sysslomansgatan 19 och ett krypin med ohyra Svartmangatan 8. Han intog sina måltider i Hushållsskolans matsal och skaffade sina böcker på ett av stadens två antikvariat: Wingrens eller Cederbergs.
På Carolina fann han sig småningom inbegripen i en omöjlig litteraturhistorisk avhandling – efter seminarierna skyndade han ut i Kyrkogårdsallén för att få svalka och andas ut. Men 1949 mötte han den författare som gjorde att hans liv förändrades: Vilhelm Ekelund. Koncentrationen på dennes aforismer blev ofantlig.
Genom en kär persons bortgång befann sig Geijerstam i en traumatisk situation. Och här fann han själsmedicin och stimulans att skapa sig en uthållighetsetik. Han började arbeta på det egna sinnelaget, lärde sig att det går att leva ett ljust och produktivt liv, ja att varje morgon erbjuder denna möjlighet bara man är villig att ta emot den. Studierna blev nu ett inre behov, något han gjorde enbart för sin egen skull, inte med tanke på framtida trygghet.
Eftersom Geijerstam många år bodde på Jernbrogatan 10B ö.g.t.h. (över gården till höger) hade han nära till sitt arbete på Katedralskolan. Långsamt liksom bekymmerslöst promenerade han dit längs Övre Slottsgatan – den mest tidlösa gatan i Uppsala – där han samtidigt kunde byta ett saltstänkt ord med ”Blomman”, en av stadens särlingar.
Ytterligare cirka trettio år tillbringade författaren i de klassiska kvarteren, i hörnet av Gropgränd och Kyrkogårdsgatan. Under sex decennier sammanlagt företog han sina eftertänksamma vandringar i denna rika kyrkogård i sällskap av sin hund. Men mer betydde ändå Botaniska trädgården vars dofter han insöp från sina favorittillhåll.
Geijerstam valde bort en akademisk karriär för att i stället arbeta som lärare i svenska och engelska. Och han tyckte om att undervisa, få sina elever att undra inför det ännu okända, det som är bortom inlärt och tryggt. Vill man hålla själen frisk och böjlig gäller det att ta det första tveksamma steget, menar han. Kraften får man genom att börja.
Han hade också ett speciellt öga för det obetydliga. Småkrypen skänker nya utsikter och gör ens dagliga omgivning hemlighetsfull, kunde han framhålla. Och blundar man för det obetydliga som ens sinnen bevittnar gör man sig också till en flitmänniska och bosätter sig i en ambitionsvärld.
Det finns ögonblick då det vanliga omkring en får liv och man själv blir seende och lätt i själen. För det märkvärdiga finns just där man är och inte någon annan stans.
Dikt var en livsangelägenhet för Carl-Erik af Geijerstam. Och den som skriver måste i sin konkreta tillvaro leva sin dikt. Uttrycket ”slå igenom” får honom att resa borst och författarnas kamp om uppmärksamheten på den mediala arenan fyller honom med stark olust. Han blir en motröst i en tid besatt av längtan efter intima avslöjanden.
Men lämnar man sitt revir och sitt krampaktiga besittande blir allt mycket lättare och öppnare. Man kommer in i en gemensamhetsvärld, är inte längre ensam med sin ”skymda sikt”. Allt blir som en stor allmänning där det är fri passage åt alla håll – något privat område vill diktaren helt enkelt inte ha.
Först när man lämnar det jag som står i strålkastarljuset och går in i vardagen erbjuds man möjlighet till äkthet.
nbsp; nbsp;
Geijerstam skriver i själva verket år efter år utan att väcka mycken uppmärksamhet. Det hundrade året har man inte fäst sig vid, inte heller på Upsala nya tidning där hans krönikor förekom en gång i tiden.
Man frågar sig: Är Carl-Erik af Geijerstams slitstarka integritet en omöjlighet i en tid som vår?
Louise Ekelund
Louise Ekelund har forskat i Carl-Erik af Geijerstams diktning. På förlaget ellerströms utkom 2011 samlingsvolymen ”Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam”, till vilken hon är en av tre redaktörer.
