Ljus efter ljus efter ljus

Hon hade tänkt igenom sin klädsel på morgonen. Den skulle vara proper, men inte alltför tillmötesgående. Hon ville sticka ut, men inte framstå som effektsökande. Efter mycket funderande hade hon till sist valt en klarröd basker och en kornblå kappa. Hon hade tänkt att det var en lagom kontrast, men att hon också såg ”akademisk” ut. På fötterna hade hon valt skor från Myrorna som det redan gått hål i. Nu insåg hon därför att hon hade misslyckats. Förutom proper och ”akademisk”, borde klädseln också varit varm. nbsp;

Så nu frös hon redan litet, och vankade av och an mellan grindstolparna. Det låg ett tunt lager frost på marken. Luften kändes fuktig och rå. Hon tittade upp under trädkronorna och grenarna såg ut som svarta revor mot himlen. Som att någon hade tagit en sax och skurit litet, gjort fåror i ett tyg. Inga löv på träden. Inga löv på marken. Man hade krattat gångarna och gjort fint med marschaller längsmed gräskanterna. Det luktade svagt bränt. Hon suckade och gnuggade tumvantarna mot varandra. Han borde ha varit här nu. Han borde ha varit här för länge sedan. ”Kanske kommer han inte”, tänkte hon.

Då, den gången, visste hon inte att han alltid var sen. Hon var bara orolig och tänkte att han aldrig skulle komma. Att han hade glömt bort tiden och att det inte skulle bli någonting av mötet. Då, den gången, visste hon inte att han aldrig var i tid. Att hon alltid skulle vänta.

Nej, inte en enda handledning var han i tid till. I början var det frustrerande, ja, rentav outhärdligt. Hon som själv alltid var så noga med tider fick sitta ensam på Fågelsången med en allt kallare kopp kaffe framför sig. Ensam, uttittad – som en av universitetets original. Alltså, ni vet, som en av kufarna som man kan se lite var stans. Klädda i sydväst, eller bygghörlurar, står de ensamma och kopierar oerhörda mängde papper precis när Carolinabiblioteket ska stänga.

Jag kanske är en sådan nu? Tänkte hon i början där hon satt ensam och utstött i kaféets ensamma hörn. Men efter ett tag vande hon sig. Hon skulle rent av börja trivas med att sitta ensam på Fågelsången. Och obemärkt, utan att hon själv visste det, skulle hon långsamt förvandlas till en av kufarna, ett av originalen. Hon skulle bli ”den där med kornblå kappa och basker på Fågelsången” som nya generationer studenter snabbt skulle lära sig att känna igen och veta vem det var. Och hon skulle trivas med det.

Folk strömmade förbi henne mellan grindstolparna. Unga som gamla, oftast i klungor. Alla hade riktning i sina steg. De gick på det sättet som man gör när man går mot ett mål. När man har en riktning i livet. Hon suckade igen, och stampade med skorna från Myrorna.

En röd basker.
Inte så långt nere i Ekonomikumparken.
Det är han.

Hjärtat slog hårt i bröstet. Hur skulle hon hälsa? Kram? Nej det blev för närgånget. Och ta i handen kändes 1800-tal, lite Heimdal liksom. Man kan tycka att det är egendomligt att bli nervös över en sån sak, det var ju inte en date precis. Men hon hade hört om den här vandringen ända sedan hon började på fakulteten. Alla de äldre kollegorna fick nästan något drömlikt i blicken när de talade om den. Ja till och med Sofia, fakultetens torris. En husmus klädd i beige som smyger in på rummet vid kl nio och smyger ut vid kl 16. Lika spännande som Rektorsbloggen. Man ser henne inte ens vid kaffeautomaten. Till och med Sofia kunde framstå som en varelse med livsglädje och esprit när hon pratade om sin vandring med Dimitri. Och på det sättet var det mer än en date.

”Jaha, Karin, då går vi in då.” sa han och torkade svetten ur pannan. Det såg ut som om han hade sprungit.

”Hej på dig också” sa hon med flackande blick och armarna hängandes rakt ned. nbsp;

”Tog du med dig tändstickor?”

Hon kände efter i fickan, tändaren låg i cigarettpaketet. Hon nickade.

”Jag har ljus med mig.” sa Dimitri. nbsp; ”Två stycken. Ett till dig och ett till mig. Du vet var du ska ställa ditt?”

Det visste hon – det hade inte varit svårt att välja. Hon nickade igen, och sida vid sida började de gå längs de marschallprydda grusvägarna. Dimitri presenterade den kommande rutten. De skulle först gå en vänstersväng förbi Fröding och Värmlands nationsgrav. Därefter skulle de passera några andra av nationsgravarna och ta höger vidare förbi superkändisen Dag Hammarskjöld. ”Där är det alltid fullt av ljus”. Därefter skulle de ta till höger och besöka Gösta Knutsson och Maja Gräddnos, det vill säga Knutssons fru. ”Det var frun som var förlagan till Gräddnos i böckerna”. Längsmed rutten skulle de passera flera av de före detta professorernas gravar. nbsp; Dimitri gick med snabba steg och gestikulerade samtidigt som han pratade. Karin hade svårt att hänga med i stegen och fick småspringa. Hallberg, Knuts, Sjöström. Namn som hon bara kände som ord på bokomslagen, blev levande figurer när Dimitri berättade.

”Jag vill sätta ett ljus på Eschelssons grav.” sade hon

”Jaha, då får vi göra en liten avstickare nedåt” svarade Dimitri. ”men först ska vi besöka några andra.” nbsp;

Det hade hunnit bli mörkt medan de gick. Men överallt blänkte små, små ljuslyktor mellan stenarna. Om man kisade med ögonen såg det ut som glitter. Vandringen fortsatte. Dimitri hade förberett sig genom att ta med en ficklampa som han lyste på gravarna med. Så att man skulle kunna utskilja bokstäverna samtidigt som han berättade. Hon funderade på varför han var så intresserad av gravar och döden. Hon visste att han hade haft en far i Sovjetunionen som hade dött under kriget. Dimitri hade själv aldrig berättat det, men på fakulteten hade hon fått höra att denne fader hade arbetat på en u-båt i Östersjön. Hon hade även fått höra att den hade åkt omkring i flera månader, ja flera år, innan den slutligen hade sänkts av en tysk missil. Hon tänkte att det måste vara som att bo i sin egen kista i många år innan man begravs. Då är det kanske inte så konstigt att den ende som lever kvar är besatt av gravstenar. nbsp; nbsp;

Under tiden som hon tänkte på detta stannade de båda framför den grav som skulle skilja ut sig från alla andra gravarna de besökt under kvällen. Herman Philipsson, Professor i slaviska språk, stod det på stenen och Karin förstod vad som komma skulle. De var framme vid slutet.

”Han var alltså min handledare” sa Dimitri och stoppade ficklampan i rockärmen.

”Ingen annan har varit här tidigare” konstaterade Karin.

”Nej, han efterlämnade inga barn. Han gifte sig heller aldrig”.

Dimitri förde tändarens låga över veken. Det var stilla runtomkring dem. Sedan böjde han sig ned i andakt och placerade ljuset på marken bredvid stenen.

Kände hon Gud? Nej.

Men inom henne tändes ljus efter ljus efter ljus. Och hon tänkte: ”När mina vänner, som inte är så överdrivet många, en efter en försvunnit in i riktiga jobb och äktenskap och barnafödande. När jag på ålderns höst blev gammal och ensam. När jag till sist dör och maskarna och skalbaggarna äter upp min kropp. Då ska jag vara något mer än bara en gift, barnafödande knegare. Det ska stå något på min grav.”

Och hon kunde inte tro annat än att hon då skulle ha egna akademiska barn som skulle sätta tända ljus vid den.

nbsp;