Den oinbjudne

”Jamen herregud, vad tycker du jag skulle ha gjort då ? Det är ju en stalker det handlar om Det räcker liksom inte att dra ner persiennerna ” Tekoppen skakar i händerna på henne som jag älskar. Hon har fortfarande hjärtklappning efter språngmarschen från Studentvägen till Övre Slottsgatan och kläderna är våta av svett, det vet jag utan att behöva känna mig till det. Nattfrisyren är i samma upplösningstillstånd som allt hos henne. Hon drar handen över ansiktet.

Hennes väninna, ingen aning om vad hon heter, sitter på andra sidan köksbordet och är synbarligen inte helt tillfreds med en 04.00-besökare. ”Men vad exakt var det som hände då?” säger hon och skyler en gäspning med handryggen. ”Försökte han bryta sig in eller?”

”Nej, men han stod ju liksom bara där och tryckte ansiktet mot fönstret ” Hon som jag älskar slår ut med händerna. ”Jag fick panik Även sedan jag dragit ner rullgardinen stod han kvar, dunkade huvudet mot rutan...” Väninnan reser sig från bordet, går bort till vattenkokaren.

”Jag tycker du ska polisanmäla honom”, säger hon och fyller sin tekopp. ”Han verkar vara sjuk på nåt sätt.” Idiot. Jag har svårt att fullt ut se henne från min plats på trottoaren utanför, men hon utstrålar enfald. Hon som jag älskar borde kunna lukta sig till det. Emellertid verkar hon inte ta någon större notis om väninnans ord, stirrar oseende framför sig.

”Jag trodde han skulle följa efter mig när jag sprang hit”, säger hon tonlöst. ”Jag trodde jag skulle dö...” Väninnan kastar en blick mot fönstret ut mot gatan, där jag står. Jag hinner precis ducka innan hon är framme i ett steg och drar för gardinerna.

*

Det var i början av höstterminen som jag lärde känna henne som jag älskar. Helt obekanta var vi inte för varandra. Vi hade flera gemensamma vänner på Facebook och stötte ofta ihop, men vi hade aldrig pratat så att säga tête-à-tête. Personligen hade jag varit intresserad av henne i över ett år och längtade vilt efter att få detta tête vänt mot mitt eget. Inför denna termin hade jag därför krigat mig till de kurser jag visste ingick i hennes program, och voilà: där var vi nu, kursare, meant to be Detta kunde bara leda åt ett håll.

Jag glömmer aldrig första gången vi talade på tu man hand. Jag hade följt henne in i A- salen på Carolina Rediviva, såg när hon gick bort till hyllan för nordiska språk och skuggade henne så diskret jag kunde, gömd på motsatt sida. När hon således drog ut en ordbok i norsk etymologi kunde jag titta in på henne genom det hål som uppstått efter uppslagsverket. Våra blickar möttes genom hyllan och den norska etymologin höll på att glida ur hennes händer.

”Hej”, sade jag och stack in huvudet. Hon som jag älskar tog ett steg tillbaka. ”Hej”, svarade hon, efter ett ögonblicks tystnad. ”Jag gissade att du var här.” Jag kostade på mig ett leende. Sedan sträckte jag ut armen genom öppningen, ut till henne, så att jag kom åt att dra med pekfingret över bokryggen i hennes hand. ”Jag letade precis efter den där. Du stal den för mig Men den ser ut att vara stor nog att läsas jämte varandra...?”

*

Efter den dagen kom vi ofta att göra sällskap tillsammans. Vi sprang på varandra på biblioteken och i kafeteriorna. Jag ägde numera sådan koll på de tider hon föredrog att plugga, att det sällan gick en dag utan att jag hittade var hon satt någonstans. Men saker utvecklade sig långsamt Blygseln hos henne var verkligen tålamodsprövande. Särskilt de gånger hon såg på mig med något som liknade olust, nästan rädsla, växte min irritation. Hennes blick flyktade när vi fick ögonkontakt och sitt ansikte dolde hon ofta med en hårgardin. Min frustration över detta är onödigt att ägna ord åt. En gång frågade jag henne rent ut om hon undvek mig. Hon tvekade först, svarade motvilligt. Inte undvek, kanske, hon hade bara så svårt att placera mig... Hon förstod sig inte på mig... Men jag förstod. Jag förstod henne bättre än hon själv. Jag läste henne medan hon låtsades läsa kurslitteraturen, sökte henne när hon sökte i encyklopedierna, kom fram till svar långt innan hon själv lyckades formulera dem i tanken. Jag förstod varför hon blev så stel i nacken var gång jag kom in i föreläsningssalen. Jag förstod varför hon hade så svårt att uppehålla koncentrationen för studierna. Jag förstod henne så väl. Hennes växande känslor var ju mina egna, försåtliga som ormar. Ibland ville jag resa mig upp mitt under våra gemensamma seminarier, gå bort till henne, dra till mig hennes händer och trycka dem mot mitt bröst, inför studenter och lektorer och allihop

”Här har ni svaren”, ville jag ropa ut i salen. ”Allt bor härinne, både hon och jag ” * Terminen fortskred. Det blev november. Hon som jag älskar fick sömnproblem, jag såg genom hennes sovrumsfönster hur hon vred sig som en mask i sängen, tryckte kudden mot magen. Hon började söka sällskap med diverse andra kursare efter skoldagarnas slut, för att slippa vara ensam. Och i detta väntade jag stilla och bidade min tid. Jag visste ju att detta egentligen inte handlade om något annat än oss; hennes flykt och hennes återvändsgränder kunde inte sluta med någon annan än mig. Men det blev december och hon skulle skriva en tentamen som jag redan hade bockat av, en tidigare termin. Jag plågades av detta. Nu kunde jag inte följa henne som förut. Det väckte för många frågor bland övriga kursare om jag bad att alltid få vara med under deras interna gruppredovisningar. Jag tvingades till ett mer subtilt handlande. I biblioteken kunde ingen ifrågasätta att jag rörde mig runt och iakttog henne genom hyllspringorna, att jag sökte upp henne i grupprummen, överraskade henne vid kopiatorn... Jag var nästan lika nervös som hon den dag hon tog bussen till Bergsbrunnagatan för att skriva tentamen inför terminsslutet. Jag hade ju sett hur ofokuserad hon varit i studierna de senaste veckorna. Nu skulle jag följa allt, detta var också mitt lidande. Jag stod utanför i snögloppet under hela skrivtiden, observerade genom fönsterglasen hur hon tog plats i tentamenslokalen, satte sig ner, kastade blickar över axeln. Hennes papper på bordet framför, den darrande pennan, svetten i handflatorna... Vad jag led Om jag ändå fått gå in till henne, sätta mig bakom henne Jag stövlade genom snön, vadade genom decembermörkret tills jag stod alldeles intill den plats innanför vilken hon satt i rummet. Med ansiktet pressat mot rutan skulle hon förstå att jag fanns där.

*

Hennes väninna ska upp tidigt och jobba, men hon erbjuder henne som jag älskar att sova över och stanna kvar så länge hon vill. Hon tänker inte mota henne på dörren såhär sent (tidigt ); inte i det tillståndet, efter den natten... Också jag blir kvar, osynlig och hopkrupen på Övre Slottsgatans kullersten, inväntande den mörka gryningen. När den kommer några timmar senare passar jag mig för väninnan, gömmer mig bakom ett hörn och ser hur hon placerar nyckeln under dörrmattan, då hon går. Högt lovad vare enfalden Tack vare den tar jag mig in i väninnans hus och vakar över henne som jag älskar, alla de timmar hon sover. Tack vare enfalden sitter jag redan vid köksbordet när hon slutligen vaknar, och nyckeln ligger fridsamt i min bakficka. Platsen är låst för oss båda. Först fryser hon som jag älskar på tröskeln. I hennes ögon reflekteras en spöklik bild av mitt eget ansikte. Ett ögonblick ser vi spänt på varandra, sedan går hon utan ett ord in i rummet, slår på tekokaren, skramlar med tallrikar. Jag iakttar henne under tystnad medan hon öppnar och stänger skåp, lägger bestick tillrätta i en låda. Så vänder hon sig med ens om. Två vulkaner är hennes ögon. ”Fattar du inte att du är helt sjuk?” skriker hon. ”Fattar du inte att du är störd, att det du gör är stört? Borde du inte läggas in på psyk, det här som händer är det sjukaste och jag fattar inte att du inte inser det själv ” Jag drar pekfingret över en skåra i bordsskivan, låter bli att se på henne. Jag längtar tills hon lugnar sig. Det som dykt upp i hennes ögon klär henne inte. ”Du ser allt från ett håll”, säger jag sedan, lågmält. ”Ditt perspektiv är så begränsat...” ”Är mitt...? ” Rösten skär sig och bryts på höjden. ”Hör du vad du säger? Kan du överhuvudtaget se dig själv utifrån?” Mönstren i bordsskivan. Mitt finger som drar över dem. ”Du förstår inte”, säger jag långsamt. ”Du har visst fått ett intryck av mig som du inte kan bli fri ifrån.” ”Och vems fel är det?” Hon slår ut med händerna. ”Ett orättvist intryck? Ett ansikte tryckt mot en glasruta ” Rösten går upp i falsett. ”Ett tryck över bröstet, hela terminen, och ingenting som känns tryggt längre ” Jag protesterar. ”Ditt liv är för tryggt...” ”Det är förtryckt ” skriker hon. I ett enda steg är hon framme vid bordet och slår handflatan i skivan framför mig.

Hon står framåtlutad över mig. Bröstkorgen häver sig upp och ner intill mitt ansikte och jag känner hennes doft. Jag känner hennes vrede och hennes värme. Jag rör mig ännu inte, sitter alldeles stilla och ser ner i bordet. Hon ser tvivelaktigt på mig. ”Vem är du egentligen?” viskar hon.

Vi har aldrig varit så nära varandra som nu. Nu ser hon mig. Nu ska hon känna mig. Det är nu eller aldrig. Jag är tyst ytterligare några sekunder, innan jag svarar, smakar på gränslandet mellan det som varit och det som kommer.

”Jag är ångest”, viskar jag till slut. Jag ser upp på henne. ”Och du är den som jag älskar...” Det är nu eller aldrig. ”Jag vill dig”, fortsätter jag. ”Jag vill vara med dig. Jag vill vara i dig. Jag vill bo i dig. Det handlar inte om något annat än det, om mig i dig...” Ett ögonblick är jag rädd att jag förlorat. Hon stirrar på mig med ett obegripligt uttryck i ansiktet. Hon ser ut att kunna slå mig. Men så med ens börjar hennes axlar skaka. Hon skälver som ett löv och blicken blir flytande i mitt ansikte, för att stelna i ögonblicket därpå. Allt går upp för henne nu. Hon älskar mig, tänker jag, när hon segnar ner på golvet. Hon kryper ihop i fosterställning vid mina fötter, faller i ljudlös gråt. Darrar, med öppen mun.

< --EndFragment-->

nbsp;