Något gott från Nasaret
DEL ETT: DIVERSE VITTNESBÖRD
A. Elin Bergström, 24 år, urspr. fr. Söderhamn: ”Den 4 september 2009 hade jag min första föreläsning – introduktion till momentet ’Mellanösterns religiösa geografi’ – kl. 10.15 i Ihresalen. På bakersta raden satt då detta monstrum, denna ömkliga figur. Jag minns det fortfarande (vilket ev. kan tyckas märkligt, men det säger samtidigt något om hur jag reagerade där och då): en kvinna, alltså, eller tjej kanske, ung, som jag, mer eller mindre, och barhövdad, och med väl tilltagen bröstkorg. Och hon var målad, täckt över hela kroppen med något slags krigsmålning, liksom indiansk (siouxisk?). Och spritt språngande naken, naken var hon. Och målningen, den uppförstorade liksom buken, så att den tycktes uppfylla mer och mer av rummet, ju längre tid jag såg mot henne. Det var som att hon när som helst skulle till att föda. Jag slog ner blicken, satte mig snabbt: generad. Men under hela föreläsningen: det var något magnetiskt över hennes person, tanken drogs hela tiden upp dit längst bak. Jag kände mig som en fågel med ett band om benet: så fort tanken ville flyga, drogs den ner igen till marken. Och man hörde hur hon tuggade tuggummi, kunde känna den söta doften av det.”
B. Freja Ärner, 19 år, fr. Stockholm: ”Ett slags procession tågade förbi utanför mitt fönster en decemberkväll. Jag förstod inte då vad det var. Längst fram gick den där kvinnan, klädd i fuskpäls och med en plastbatong i handen. Hon viftade med den, gestikulerade, liksom spårade osynliga bokstäver i luften. Det var som någon som lär sig skriva skrivstil. Jag tror inte att det kan ha varit latinska bokstäver: kanske kyrilliska, georgiska. Och bakom henne: ett gäng maskerade män med långa, två-, trearmade stearinljus i händerna. Jag minns att jag tänkte: ’Får de inte smält stearin över sig? Bränner de sig inte?’, men om det var så, så verkade det gå dem förbi, och det förvånar mig inte med det extatiska tillstånd de befann sig i.”
C. Δυσμάς Παπαγεωργίου, 34 år, Thessaloniki (övers. fr. grek.): ”Jag satt nere vid ån med min son, som åt glass: blåbärssmak, mango-, vanilj-. Mittemot vilade en duva, huvudet under vingen. Då gick en susning genom träden. Det var som om elektriciteten plötsligt gått, men neonskyltarna, skyltfönstren lyste ännu. Hon gjorde en elliptisk entré: kom cyklande nedför Drottninggatan på en mörkgrön cykel, vejde inte för någon, drog allas uppmärksamhet till sig. ’Kom, vi går tillbaks till hotellet’, sade jag till min son, grep tag – hårt – i armen på honom, för jag kände mig orolig: det kändes som att en revolution höll på att bryta ut. Det gick en ilning genom folket som satt där vid ån: solen slutade värma, det låg krutdoft i luften. Stämningen var som 1967, just innan militärjuntan tog makten.”
D. Gretha Bengtson (née Danielson), 24 år, fr. Torsång: ”Så här var det: Jag skulle skriva sluttentamen i stats- B. Det var juni 2014: en avsvimmad ringduva låg i min portgång, när jag gick ut för att cykla till Bergsbrunnagatan. Framme vid lokalen noterade jag att någon klottrat ett kinesiskt tecken [争] på ett av ’Ge vidare’:s skyltfönster (second hand-butiken tvärs över gatan): rosa självlysande sprayfärg (ominöst). Och inne i lokalen tilldelades jag en plats bredvid detta unikum av karisma, detta slukhål. Jag vet inte vad hon tenterades i, kanske pedagogik. Hennes yttre var finkammat, välskuret: ingenting drog uppmärksamheten till sig. Men under polotröjan fanns en hud som glödde, ur skelettets ögonhålor slog det ut tungor som av eld. Jag såg snabbt på henne; slog sedan ner blicken. Jag förstod instinktivt att jag riskerade att fastna, att hypnotiseras och bli oförmögen att minnas all förvaltningspolitisk teori. Runt kring hennes person darrade en aura av flourescerande ljus: jag kände mig som ett rymdteleskop på väg att slukas av ett svart hål. Och det bara för att jag såg åt hennes håll. En sekund, tre sekunder fokuserade jag blicken på hennes ljusgestalt; sedan erfor jag hur jag av Försynen gavs en sista chans att vända bort blicken, innan den oåterkalleligt sögs ner i hennes djup, och jag grep den chansen. Under tentamens två timmar såg jag inte en enda gång i hennes riktning: livrädd, darrade inombords. När jag reste mig (G, inte mer), var hon försvunnen, vilket lugnade, men samtidigt skrämde, mig.”
DEL TVÅ: UR ”DE KANONISKA ANALEKTERNA”
I. ”Vem säger människorna att jag är?”, frågade Kristina Johansson, där hon satt en kväll i Observatorieparken. Och Julius Oskarsson, apostlaprinsen, tog till orda: ”Somliga säger Zenobia, krigarfurstinnan från Palmyra. Andra säger Heliga Birgitta i uppståndelsekroppen, fläckfri, oförstörbar (ἄφθαρτος). Åter andra säger Candace och drottningen av Saba, Salomos gemål.” – ”Och ni, vem säger ni att jag är?”, frågade Kristina stillsamt, som om Hon speglade Sig.
II. Hon kände Internet, gjorde Hon, som Sitt eget gemak. Det var Hon, som under vårterminen 2014 påbörjade publiceringen av De Nietzscheanska Apokryferna på en anonym blogg, diffust kopplad till Svenska Motståndsrörelsen (till en av deras lokalföreningar). Hon slutförde, så att säga, det verk som Tysken påbörjat, drog ut linjerna efter de galileiska modeller och ritningar han efterlämnat. Det ansikte, eller rättare sagt: det porträtt, som blev resultatet av Hennes idoga tecknande, kom sedan att tapetseras på elskåpen i staden – och ovanpå den offentliga konsten.
III. En ryttare från Dödsriket kom galopperande på en askgrå märr, ropade: ”Min far, min far ” Och den röst den ropade med var Kristina Johanssons, salig Olof Petter Johanssons dotters. Hon förstod: sydde Sig en svart dräkt, bar den i tre år, avstod kött och vin. Och Hon barrikaderade Sig i lägenheten: brände breven från CSN i den öppna spisen.
IV. Var Hon student, lejoninnan från Torrböle? – Hon skrev tentamina, gjorde Hon. Med utmärkta resultat avlade Hon betyg efter betyg, borrade sig på måfå genom kurskatalogen, liksom i jakt på ädelmetaller. ”Student, okej”, brukade Hon säga: ”men framför allt konstnär, ekvilibrist.” Och folk trodde på Henne: lärjungar samlades kring Henne. Klockan var två på natten; Hon stod ute på bryggan i Sunnersta och tryckte på knappen: satte Lärans Hjul i rörelse.
V. Det fanns en lägenhet på Uppsalas Malmskillnadsgata, en trerummare, nergången; den förvandlade Hon till en Babylons hängande trädgård, till en formidabel salong. Och mässingslampetterna, och flygeln med elfenbenstangenter. Jens Vindrose gick som barn i huset: 10-talets intelligentia väntade i kapprummet. I kylskåpet saknades aldrig: rosévin, gruyère.
VI. Hon löste tvister, gjorde Hon, dubbelknutna tungor. En februarimorgon såg Hon utanför Carolina Rediviva två publikaner tvista om glaset: var det halvtomt eller halvfullt? Och Kristina Johansson stod upp på en betongsugga, ropade: ”Hör, ni som har öron Var glaset tomt och fylldes, är det halvfullt; var det däremot fullt och tömdes, är det halvtomt. Sannerligen, halvfullt är det som blivit fyllt, och halvtomt är det som blivit tömt. Sela ”
VII. Några veganer kom för att se Henne, där hon satt i A-salen. Och Hon viskade till dem, fast hövligt, välavvägt, utan att förlora sin grace: ”Espingar Förbannade anemister Oomgjordade rasförrädare ” Ty de tillhörde det parti, som utan att intervenera låter myggen suga sig mätta på deras blod. De förökar plågorna för folket (jämf. 2 Mos. 5:19), tänker mer på skällös ohyra än sina tänkande rasfränder. Och de gick därifrån, avsnoppade, liksom snörpta: de hade med oskylda ögon blickat ner i Kristina Johanssons svarta hål till svalg.
VIII. Hon ledde Sina lärjungar – Klas Weimer, hans bröder, Emma Fransson – längst Eriksleden. Och vid kröken innan man för första gången får syn på högarna utbrast Hon: ”Å, jag längtar att få smaka min barndoms åkerbär Hur många år har inte förlupit sedan sist?” – Vilka åkerbär tänkte hon på? Ingen vågade fråga, ty Stina Ljunghagen hade redan lämnat kretsen.
IX. När Hon cyklade nedför Slottsbacken, stod en gråklädd man invid Kommunistkonstverket, och han skyllde all tidsålderns mörker på kitschen. Hon lyfte handen till förbannelse; han föll genast död ner – hjärtstillestånd, konstaterade man sedermera på Akademiska.
X. En kväll, när Kristina Johansson satt med Sina lärjungar i Observatorieparken, lutade Hon Sig mot Nils Meijer och sade: ”I mina njurar rör sig fostret till en litteraturkritisk skola; lägg handen här söder om naveln: man känner redan hur det sparkar Surrealismen föddes – det vet var och en – ur en halvblind ukrainsk judes försök att skriva realism: han spankulerade omkring i Białystok (hans hemstad), nedtecknade vad han såg, ja, beskrev sanningsenligt den verklighet han tilldömts. Och plötsligt föll det halvgångna fostret ner i högra byxbenet på honom.”
XI. Bland lärjungarna fanns blott stenskravel, spruckna lerkärl. När äktenskapslusten vaknade hos Kristina Johansson (Hon var människa), lät Hon därför trycka följande kontaktannons i Dalademokraten: ”Finnes: linblont kvinnfolk, blomsterkrönt, redo att ståndaktigt frambära avkomman och med träskoklacken sönderkrossa huggormsskallen. Sökes: nomadprins, ’vandrande jude’, med rödlätt helskägg, att bruka leråker i anletets svett.”
XII. Kristina Johansson sade (ipsissima verba): ”Helst läser Jag kurslitteratur på språk, som Jag endast delvis behärskar (italienska, katalanska, polska, osv.), för då tvingas Hjärnan arbeta – fylla i luckorna okunskapen genererar, emendera texten –, och Min förståelse, de idéer texten föder, blir så till ett nytt originalverk, ofta mycket fjärran från det som originalförfattarn menat.”
