Inflationen i känslovalutan
I början av året dog Ingvar Kamprad. Sveriges störste entreprenör, menar statsministern, kungen och LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson, i meddelanden till TT. En hängiven medlem av nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling med ett långt engagemang i den svenska fasciströrelsen, konstaterar Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter. Smålandsfadern som möblerade det folkhem som Per-Albin Hansson byggde, påstås det i en osignerad ledartext i Expressen. En snål skatteflykting, enligt Aftonbladets Eva Franchell.
Debattartiklarna, replikerna och analyserna om Kamprads person haglade in hos tidningsredaktionerna och torgfördes i princip innan hans kropp ens hunnit kallna. I jämförelse med den bryddhet vi visat under den nästan sekellånga tid han faktiskt levt och verkat blev det plötsligt, precis efter hans bortgång, extremt viktigt vad vi skulle känna för mannen. Vem var han egentligen: gud eller djävulen?
Detta är bara ett av de otaliga tecknen på att vårt samhälle drabbats av en åsiktsepidemi.
Vi minns alla trillingnöten-gate under vintern 2014. Det var ett av de tidigaste tecknen på samhällssjukdomens drabbande verkan. Plötsligt var det en riksangelägenhet att Marabou skulle byta ut en trettondel av asken mot en annan sorts pralin. Svenskarna rasade. Folkstormen var ett faktum.
Begreppet tyckonomi beskriver det samhällsklimat där de traditionella mediernas minskande resurser gör att de, för att kunna vara fortsatt konkurrenskraftiga, prioriterar överilade åsikter, lättköpta poänger och konflikter framför analys, fakta och källkritik. En fingervisning om tyckonomins genomslag de senaste åren kan illustreras av användningen av ordet ”hatstorm” i de traditionella mediernas rapportering. Enligt mediearkivet Retriever användes ordet fram till år 2012 max åtta gånger per år. Under december 2016 användes ordet i hela 360 artiklar, och sedan dess går siffran stadigt uppåt. Vi tycks med andra ord ha en tendens att känna innan vi begrundar, tycka innan vi tänker, skrika rakt ut innan vi lyssnat färdigt. Ett beteende som eldas på av den tyckonomi som styr mediarapporteringen.
Det här är en farlig utveckling. Om vi ser till riskerna med att det rapporterades om hatstormar drygt sju gånger per dag i december 2016 är en logisk konsekvens att vi inte kan vara lika engagerade i alla hatstormar nu som vi kunde vara tidigare, när det bara fanns max åtta drev att delta i per år. Hatstormar och drev kan tyckas ha en negativ klang, men ibland behövs de. Till exempel när mannen som innehar världens mäktigaste ämbete, de förenta staternas president, lite hipp som happ på Twitter hotar känt instabila diktatorer med att starta kärnvapenkrig. Men presidentens klavertramp överskuggades tyvärr av att det de tre dagarna innan twittrandet, rent statistiskt sett, rapporterades 21 gånger om hatstorms-kompatibla händelser (det vill säga händelser som på ett eller annat sätt beskrevs med hjälp av ordet hatstorm). Och den ilska och kritik vi faktiskt riktade mot presidenten har på grund av åsiktsinflationen devalverats. Vi skriker för öron som blir dövare och dövare.
Att känslor säljer, och att känslor säljer bättre än fakta, har inte bara medieinstitutionerna insett, utan även politikerna. De samtliga tre statsmakterna har insett det. Känslor säljer.
Nyligen utnämnde Oxford Dictionary begreppet post-truth till 2016 års internationella ord. Rakt översatt till svenska är ordet eftersanning. Post-truth beskrivs som ”Ett ord som relaterar till eller betecknar omständigheter där objektiv fakta påverkar den allmänna opinionen mindre än känslor och personliga uppfattningar.”
Begreppets definition utgör ett argument för dess förkastlighet redan i sig självt. Påståenden som syftar till att påverka opinionen genom att vädja till medborgarnas känslor och misstankar snarare än till förnuft, fakta och kunskap skulle rent krasst kunna sägas innebära att utnyttja människors fördomar för politisk vinning. Teoretiskt skulle vädjandet kunna ske till medborgarnas mer fromma egenskaper och älskvärda känslor. I praktiken är så sällan fallet. Stöd för det kan sökas i begreppets bakgrund. Ordets genomslag beror på att det användes i särskilt hög grad som förklaring till de politiska kampanjer som ledde fram till Brexit och Trumps vinst i presidentvalet i USA. Det är två politiska händelser som nog relativt oemotsagt kan sägas inte ha grundats på medborgarnas inneboende medmänsklighet och kärlek, utan snarare den utbredda oron, den egna nationalismen och de många fördomarna.
Vi knarkar känslor och ilska. Vi blir mer och mer upptrissade och stingsliga. Och när det väl finns välmotiverade motsättningar kring konstruktiva problem grundade i reell politik så kan vi inte längre hantera situationen. Allt brakar samman i kaos och ilska. När debatten handlar om vem som skriker högst förlorar vi möjligheten att hinna se nyanser. Allt är inte svart eller vitt. Allt kan inte besvaras med ja eller nej. Ingvar Kamprad var nog varken guds bästa barn eller djävulens springpojke. Antagligen var han bara en människa precis som du och jag, som ibland lyckas komma på något genialt och i andra stunder fastnar i mer tvivelaktiga tankegångar. Och när det kommer till trillingnöten-gate så kan vi med facit i hand konstatera att just den folkstormen, trots den kritiska situation som förelåg där och då, inte lämnade oss med mer än lite ont i halsen efter allt skrikande. Världen fortsatte snurra på, trots allt.
Jag vill inte förespråka en helt nihilistisk livsåskådning, känslor säljer trots allt för att de är en stark och viktig valuta, men ett visst mått av en avvisande hållning till den överdramatiserande medierapporteringen skulle jag ändå starkt rekommendera. Vi måste sluta skjuta myggor med kanoner och spara den ammunitionen till de situationer som faktiskt kräver sina bombnedslag.
Fredagen den andra februari dog 90 flyktingar i Medelhavet när de försökte ta sig till Europa från Libyen. Svensk media rapporterade inte om händelsen. För den fredagen var vi inne på dag nummer sex av debatten om Kamprads ond- kontra godhet. Vi var upptagna, med andra ord.
Jag vill inte vara en del av ett samhälle som är för upptaget med att vråla svart-vita åsikter om icke-frågor för att ha tid för sådant som faktiskt betyder något, såsom våra medmänniskors liv eller död. Vill du?
