HT -17
Det var för sena kvällar på snerkes. Det var bryggan-är-fortfarande-öppen-vi-måste-pressa-ut-det-sista-av-sommaren och vi envisades med kjolar som blivit för korta när augustivärmen dunstade och lämnade kvar en övermogen kvalmighet om dagarna och isande råkyla på kvällarna. Våra ben knottrades, men vi klirrade med glasen ändå, dansade oss svettiga inomhus och skrattade oss lyckliga ute i folkhavet som äntligen äntligen var där igen efter sommaren och våra hjärtan flög upp mot de rosa skymningarna innan vi ramlade hem genom natten, stödda på varandras axlar, kalla händer i kalla händer.
Vi började en ny kurs men vi var aldrig där, vi låg svettiga och svullna i ansiktet och flämtade efter chips resorb nånting för att uthärda detta lidande Och vi var i studentens lyckliga dagar, vi tog oss upp ur sängarna till slut, skramlade iväg på cyklarna till våffelbuffé på ÖG och det gick fortfarande att sitta i solen och den värmde, den värmde när du såg på mig och skrattade och våfflorna la sig i min mage som mjuka dun. Vi gick med cyklarna genom stan och tittade på alla människor; att Uppsala återupplivats än en gång, att vi var här, mitt i igen. Att vi samtidigt liksom flöt en bit ovanför – inget kom åt oss. Våra skratt ekade mellan husen, allt var så jävla roligt, kanske var vi fortfarande lite fulla, kanske hade vi bara kommit på precis hur livet ska levas.
Vi fick mejl om seminariegrupper och föreläsningar och vi orkade inte bry oss vi hade väl bättre saker för oss, men ibland satt vi i biblioteket med kurslitteraturen ändå bara för sakens skull, bara för att kunna pausa och promenera i alléerna i Engelska parken, alla löv skiftade färg nu, luften bet i kinderna, men solen värmde fortfarande. Sedan gick vi hem till dig eller mig det spelade ingen roll, båda våra korridorer var lika smutsiga, och vi lagade falafel och vegetarisk lasagne för hela kompanier och stoppade i matlådor men mest i våra magar, med rödvin och tända ljus och Mazzy Star i din lilla högtalare och våra kinder blossade och fönstren immade ut mot den svarta höstkylan. Ibland somnade du i min säng och ditt hår föll i mjuka lockar över ditt ansikte i dunklet och det högg i mitt bröst för du var det vackraste jag hade.
Oktober kom och vi var på stocken och där träffade du Anton. Han charmade dig i garderoben eller du charmade honom det brukar alltid vara så och han var väl tillräckligt smart för att hänga med i ditt tempo det brukar aldrig vara så, det var väl därför du föll. Och jag ramlade hem ensam genom natten och behövde inte ens tänka att allt skulle vara som vanligt ändå för det här hör ju till, en träffar en snubbe då och då och sen ses du och jag och fikar efteråt och skrattar åt att han aldrig aldrig kan mäta sig och sen försvinner han för alltid och kvar blir kärnan, kvar blir vi och vi är alltid oslagbara.
"...jag lyssnade och hummade och andades, in och ut och tänkte att Anton på något sätt stal syret i luften i mina andetag innan det nådde ner till mina lungor."
Du ringde inte dagen efter. Och inte på hela helgen. Och jag var tvungen att gå på föreläsning, för vad annars skulle jag göra? Och jag förstod inte ett skit, jag sms:ade dig men fick inget svar och inte förrän på tisdagen ringde du och sa jag dööör jag är såååå kär och kan du möta upp mig nuuu jag måste prata med någon jag sprängs. Så vi möttes upp på Upplands och köpte varsin billig chokladboll som ingen av oss åt för du pratade pratade pratade och jag lyssnade och hummade och andades, in och ut och tänkte att Anton på något sätt stal syret i luften i mina andetag innan det nådde ner till mina lungor. Och fast du var smutsig i håret och blandade ihop orden och inte kunde sluta pilla bort sockret på din chokladboll så glittrade du och glänste mer än någonsin, som om något lyste upp dig inifrån.
Och allt fortsatte som vanligt fast ingenting var som vanligt. Vi gick på snerkes och vi dansade och skrattade men du hade alltid blicken någon annanstans i rummet och vi lagade mat i min korridor men din telefon var alltid där och när jag sa något så hummade du bara innan du skrattade och sa ”eller förlåt va?” och jag slätade över, jag upprepade men sedan sa jag inget mer, jag lät dig prata om vilken film Anton tyckte var den bästa genom tiderna, om hur långa fingrar Anton hade, hur Anton luktade och jag lyssnade och rörde och rörde i bechamelsåsen.
Det regnade hela tiden och varje morgon vaknade jag tidigt och cyklade till föreläsning och åt matlåda i matsalen och pluggade i biblioteket och cyklade hem i regnet och åt hundra versioner av tomatsås med pasta till middag och försökte plugga i sängen men somnade med kläderna på och vaknade mitt i natten med regnet strilande utanför och en smak av jord i munnen och ett tryck över bröstet och en fråga som ett repetitivt jävla housebeat i huvudet hur blev det så här hur blev det så här hur blev det så här.
Jag satt med telefonen i handen i en halvtimme för jag saknade dig men vågade inte ringa. För tänk om du inte skulle svara. Eller tänk om du skulle svara och så skulle det vara som ingenting, allt det vackra borta. Men jag ringde i alla fall och du svarade och lät glad och sa vi måste ju ta en fika snart och jag tyckte det fanns något i din röst, något ivrigt när vi sa jamen på söndag då och jag höll fast vid det när det blev söndag och vi skulle ses bara om tjugo minuter och jag var nervös av någon konstig anledning eller kanske var det inte så konstigt men i alla fall. Och vi skulle ses om bara nitton minuter när du ringde och sa att du var så ledsen för det hade dykt upp nåt viktigt och du kunde inte ses och jag sa jaha vad synd vi får ta det nån annan gång, absolut.
Jag hittade andra vänner. Jag hade andra vänner. Jag hittade tillbaka till mina andra vänner. För du var inte där. Jag såg dig nån gång, på Värmlands. Du såg inte mig. Du stod med Anton och en kille och en tjej jag aldrig sett och du hade handen på Antons bröst och skrattade så där så att du måste böja bak huvudet för att det är så fantastiskt roligt. Anton höll armen om dig, men han skrattade inte och jag tänkte att han var helt jävla dum i huvudet och sedan vände jag bort blicken innan du skulle få syn på mig för jag ville inte tvinga dig att lämna ditt sällskap för att komma och hälsa på mig, jag var rädd att du inte skulle göra det. Jag dansade med Angelica och Carl och Jennie och Filip men jag var inte där och jag gick hem innan alla andra och la mig i sängen och somnade inte förrän framåt morgonen.
Så sms:ade du. ”Hej kan du träffas snälla”. Och det kunde jag såklart. Jag cyklade åt motsatt håll från föreläsningssalen och mötte upp dig i Engelska parken på en bänk och det blåste kallt och du började gråta redan i kramen.
”Förlåtförlåtförlåt” sa du och snorade som ett barn och torkade av det på din randiga fingervante och sa att du inte visste vart fan du skulle ta vägen och hur kunde det göra så här ont och varför ville han inte ha dig hade han någonsin velat och skulle han höra av sig igen och jag stödde dig genom stan in på café och du fick varm choklad och jag höll om dig och du kunde inte sluta gråta, först i högljudda hulkanden som fick folk på fiket att vända sig om – dra åt helvete tänkte jag, och sedan en tyst gråt som bara droppade ner längs kinderna och skar i hjärtat. Jag sov bredvid dig i din säng och när du vaknade mitt i natten och grät höll jag om dig och klappade din panna tills du somnade igen.
November var lika grå som du men det rörde mig inte i ryggen för jag visste att du skulle skratta igen och då skulle jag vara där och skratta med dig och det var det enda som betydde något. Du hade slutat gråta och vi gick på föreläsningar tillsammans och jag satt i timmar med dig i biblioteket och hjälpte dig med det du missat och vi värmde vår mat i microsarna i källaren och på kvällarna låg vi i min säng och såg på dåliga filmer och åt popcorn och sakta men säkert återfick du färgen på kinderna och började le åt mina dåliga skämt och prata om andra saker än bara skolan och han som aldrig aldrig förtjänade dig.
Och bit för bit blev allt precis som vanligt igen, november övergick i december och vi var glittrande ljus i natten på snerkes dansgolv, ingen kom åt oss, vi svävade ovanför, våra ben kunde dansa i flera timmar utan att bli trötta, våra blickar kunde charma vem som helst men ingen kunde någonsin få oss. Livet var en lek och vi var mästare, vi skrattade åt hur lätt det var och när du inte såg sneglade jag på dig och tänkte att jag aldrig skulle bli lyckligare. Mitt i det fanns den förgörande rädslan inför resten av livet, det som liksom alltid hotade runt hörnet, men just då var vi så djupt, djupt inlindade i studentlivets kokong att den rädslan inte kom åt mig, den gick att skratta, dansa, dricka bort och vips var vi oslagbara igen.
Och du och jag ramlade hem genom natten än en gång, röda händer utan vantar i röda händer utan vantar, röken steg ur våra munnar upp mot den blåa, blåa himlen och stjärnorna. Och något i det fick det att bubbla ur mig, med skrattet som alltid fanns där:
”Jag är så jävla kär i dig”
sa jag inte.
”Det här är den bästa natten i mitt liv”
sa jag, och du skrattade mot mig och sa att jag var för full men du kramade min hand och höll den hårt hela vägen hem medan vi sjöng nån gammal schlager och våra röster var klara och bar hela vägen upp mot Vintergatan.
Det spelade ingen roll att du bara några veckor senare skulle möta någon annan som inte var jag, som aldrig skulle bli jag, för där och då var du så mycket min som du någonsin skulle kunna bli.
