En ofrivillig dansk patriot och kärleken

Jag var kanske halvvägs genom min cigarett när hon klev ut på taket. Jag försökte spela cool, men i ett oförsiktigt ögonblick satte jag röken i halsen. När hon närmade sig satt jag därför och hostade och grät, samtidigt som jag försökte skratta nonchalant och röra mina små händer i avvägda pendelrörelser i ett desperat och illa genomtänkt försök att hantera situationen. Hon såg på mig med lite nyfikna ögon. Visst var de nyfikna? Kanske till och med lite intresserade? Ja, så måste det nog vara. Bless that host, hon hade noterat mig bara tack vare den, hon hade sett mig hantera situationen som en, som en? Som en MAN Ja. Hon hade sett mig hantera den där prekära situationen ytterst manligt och nu ville hon säkert veta mer om mig. Saker som: Vad kommer han ifrån? Vad har han lärt sig allt han uppenbarligen kan? Utgörs han penis av 7 centimeter kallt blått polskt stål eller har han en helt normal kuk? Jag blev mer och mer övertygad om att hon tänkt just dessa tankar och jag ville ge henne alla svaren. Hur går man egentligen tillväga för att få tala med en sådan kvinna? Köper jag en öl till mig och en till henne och går fram till hennes vingliga lilla bruna bord och säger: ”En öl, baby?”

Nej, nej, nej. Så gör man bara på film. Inte ens på film Det skulle möjligen kunna hända i en Adam Sandler-film som av någon outgrundlig anledning fortfarande produceras, där han spelar någon bedrövlig pojk från landet som först inte tycks ha alla knivar i lådan men senare visar sig vara måttlig intelligent, eller kanske djävulens avkomma, eller något.Kanske kan jag råka spilla på henne? Gå sakta förbi med ett glas rött och sen tjillivippen hejmennej pang och efter en stunds vedervärdig kalabalik – och kanske, det måste jag vara beredd på, ett par hårda ord – hjälper jag henne torka upp. Och så ser hon mina numer mjuka händer – jag smörjer dem morgon och kväll med en exklusiv lavendellotion som jag fått av min omtänksamma vän Ferber – och så tittar hon trånande upp i mina förvisso ganska små, ondsinta och russinaktiga ögon men – om man tittar noga, och det gör såklart hon – som på djupet har bevarat en skärva skönhet och tänker: Är det han som jag har väntat på?

Fast, nej, nej, nej Inte rött, det blir fläckar, hon kommer att minnas mig som mannen som gav mig röda fläckar och även om jag gärna vill bli ihågkommen så skulle jag önska, medan det ännu finns alternativt så att säga, att det blir för något helt annat.

Kanske ska jag springa över gatan – till Pantern – och köpa en falafel inlindad i blänkande stålull och med ett charmant leende och en lätt nigning räcka fram den som en liten postmodernistisk blombukett? Hon kommer förstå, hon är en sådan som förstår, och medan hennes umbärliga vänner sitter frågande och ser ut som blekfeta sackosäckar som någon ondsint treåring fylltmed varmluft så kommer vi –hon och jag – att förstå.

Ja: så måste det bli Hennes vänner vet ännu inte om det men snart ska de sitta där som all världens frågetecken ackumulerade i en duo av två medan jag och, jag och, ja vad ska jag kalla henne? Vad heter hon? Jag bör fråga Kanske heter hon Vilde? Ja, självklart är det hennes namn. Halva hennes släkt kommer ju uppenbart – att jag inte sett det förr? – från någon liten fiskeby i norra Norge som troligen ligger strax söder om Tromsö. Kanske kan vi åka dit på sommaren om vädret och svärföräldrarna tillåter? Kanske kan vi ligga nakna med saltvatten i ansiktet och brunbrända kroppar klistrade intill varandra och låta vårt hår som blekts blont av solen tvinnas samman i en gemensam halvmeter lång liten fläta? (Ja, det är klart, mitt pigment är ytterst kasst och min hy blir så ofantligt lätt röd. På sommaren ser jag mest hela tiden ut som en ofrivillig dansk patriot. Men Vilde ser ut att vara en sådan där underskön varelse som blir både brun och blond på sommaren och jag antar att det fallit på hennes lott att kompensera för min vithet.)

Ah, vilka minnen Jag ska samla dem noga och konservera dem som små eldflugor i en vacker vit trälåda med millimeterstora andningshål. Efter många lyckliga år kommer vi att plocka fram den där lilla lådan och visa upp för barnbarnen. ”Se här, en gång vad farmor och farfar unga och vackra och lyckliga Vi lärde oss tidigt att kärleken skrattar åt låsta dörrar och att kärleken, osv...”

Kanske kommer Vilde, en ovanligt varm sommardag, klättra ner för den blågrå knaggliga klippan där vi så ofta brukade ligga och simma ut i ett vatten där blått och guld just nu dansar på vågornas tunna vita axlar. Om några norrmän åker förbi i en eka kan de, vid första anblick, lätt missta henne där hon ligger och flyter, för en förlorad plastpåse eller abnormt stor tångruska. Men sedan ser de att det är en vacker men fridlyst havsblomma, eller kanske ser hon ut som en gigantisk blond manet som bekymmerslöst guppar fram och tillbaka genom vågornas lätta svall.

Medan Vilde badar ligger jag tryggt undangömd i den skyddade skuggan från en väldig ek och löser kanske ett ovanligt svårt korsord (och, det ska ärligt medges, jag är nog lite ivrig att visa den uppklarade sidan för dig, Vilde, och stolt proklamera: älskling, älskling, jag gjorde det enbart för dig ). När hon tillslut reser sig ur vattnet är det som om havet självt saknar henne. Och höjer sig kanske inte en ovanligt kraftig våg just när hon sätter första fot på strand, som i ångest, som i en fåfäng förhoppning om att kunna släpa henne tillbaka ut? Ah, vad skön hon är denna kvinna

Sakta rör hon sig upp över klippan och salta droppar faller från hennes solblekta hår och man kan riktigt se hur de kämpar för att få stanna kvar, för att smälta ihop med hennes hud eller åtminstone få ligga där i vecket mellan nacke och nyckelben och guppa i ytterligare ett par välsignade ögonblick. Hon lutar sig framåt, hennes bröst ser ut som två mjölkvita granatäpplen, och så ger hon mig en

”Tjäna mannen ” säger en instängd röst.Vad i hela helvete? Det är Ferber. Vad gör han här? Nu? Det är inte möjligt. Jag kan inte bli sedd med Ferber just nu. Ett ögonkast på honom och mig tillsammans och hon kommer för alltid att ifrågasätta mitt omdöme.

”Jag har spelat D amp;D” säger Ferber och skrockar stolt. Jag sitter patetiskt nog här med ett ofrivilligt stånd men som tur är så är Ferber förfärligt närsynt. Om däremot någon tjänsteman –troligen folkhälsominister Gabriel Wikström –skulle kliva ut på taket för att undersöka vilka mänsom sitter med ”rest flagg” och sedan

utreda orsaken, så hade det till min stora sorg troligen noterats i myndighetens register att: ”Mannen ifråga tycks, på ett nästan perverst sätt, tända på Dungeons and Dragons. Blotta benämnandet lyckades – den 19 juli 2018 – ge honom ett präktigt litet stånd. Hans penis kontrollerades enligt standardprotokoll och ser, ovanligt nog, ut som 7– 8 centimeter estniskt eller möjligen polskt stål. Åtgärder?”

Ferber har idag på sig en sunkig svart t-shirt och ett par alldeles för pösiga jeans och ser allmänt ovårdad och arbetslös ut. ”Jag köper öl” kväker han och blinkar sådär märkligt med vänster öga som han brukar – liksom riktigt draaa ut på blinkningen, vilket alltid får mig att undra om något har gått allvarlig fel, om ögonlocket kollapsat och han helt enkelt förlorat förmågan att lyfta det igen. Ferber, denna guds mest misslyckade prototyp, vandrar bort mellan borden med fötterna kobent vridna utåt och axlar och armar vevande i en pendlande rotrörelse som alltid får det att se ut som om han paddlar genom mörk sirap när han går. FUCK Ferber. Det sista jag behövde.

Jag ser bort mot bordet och visst: Vilde sitter kvar med sina vänner. De röker tunna långa cigaretter och skrattar och kastar små förstulna ögonkast åt alla håll och kanter. Inget träffar dock mig.

Jag tänder en cigarett och funderar över mina alternativ. Ferber är, på ett sätt, allt som just nu står mellan mig och evig kärlek och lycka. (Han står där borta i baren, rycker lite på kroppen i ett förmodat försöktill en dans men han liknar mest en epileptisk tennsoldat. Fan för Ferber.) Hur kan jag bli av med honom? Vad hatar Ferber? Ekonomer och Hanne Kjöller? Att få hit Kjöller blir nog väl marigt, men en satans ekonom borde väll V-dalas tak kunna uppbåda? Av hela sitt hjärta hatar Ferber folk som säger: ”Det är, heemm, enkeeel ekonomisk teori, vettu”. Först exploderar han i ilska och börjar skrika eller – om tystnad är påkallat – att viska, ja riktigt kväsa, okvädesord över den stackars ekonomen som nästan alltid har en märklig turkos Ralf Lauren-piké med en sådan där gigantisk häst över hjärtat och som överhuvudtaget inte kan förstå orsaken till Ferbers engagerade animositet. Tillslut blir Ferber oftast så satans arg att han bara går.

Medan jag spejar efter en ekonom SÅ RESER HON SIG. Händer det nu? Ska hon komma bort till mig? Ska vi dela en cigarett och sedan en öl och sedan en säng? Jag tror inte vi ska göra något idag. Vi ska bara ligga tätt omslingrande och försöka synkronisera våra andetag. Kanske kysser vi varandra en liten stund, försiktigt och ömsint och med slutna ögon. Men sedan drar vi oss båda tillbaka, avvaktar lite, skyndar inte, drar ut på det...

Imorgon vaknar vi i varandras armar och jag är inte alls svettig och luktar överhuvudtaget inte illa i munnen utan vi kan obehindrat ligga tryckta mot varandra som två svala marmorstatyer som skapats för att alltid älska varandra. Så viskar du, du viskar Vilde, och gud vad din röst kan viska vackert: ”Vi är Amor och Psyche, min älskling” och visst är vi, javisst är vi, ja visst är vi min älskling.

Efter att ha legat i den där sängen längre än John och Yoko går vi upp och gör frukost. Jag steker pannkakor gjorda på filmjölk och vi äter och skrattar och så kysser du mycket försiktigt bort lite blåbärssylt som har fastnat i min vänstra mungipa.

Samtidigt som Ferber börjar gå tillbaka mot vårt bord så går Vilde förbi mig och försvinner nerför trappan. Kanske vill hon undersöka att sminket ligger rätt innan hon introducerar sig? Att inte mascaran har klumpat sig? Ah, det vore nog typiskt henne.