Brännande aktualiteter

Christoffer Olofsson / Film / Publicerad 2003-02-13 00:00

Den brittiske utrikeskorrespondenten Thomas Fowler bevakar konflikten i det tidiga femtiotalets Vietnam. Hans iver att rapportera om konflikten till hemlandet är dock försumbar. Som den avslappnade cyniker han är har Fowler som princip att inte engagera sig eller att ta ställning. Han är mest intresserad av lugna dagar och nätter tillsammans med sin tonåriga älskarinna Phoung. Åtminstone tills han stiftar bekantskap med en nyanländ och idealistisk amerikan vid namn Alden Pyle.

Den stillsamme amerikanen
Regi: Phillip Noyce
Royal
4/5

Den unge Pyles officiella uppdrag är medicinsk hjälpverksamhet men i sina samtal med Fowler talar han ivrigt om böcker han har läst om en tredje makt, en utomstående kraft som vore bättre för landet än både kommunisterna och de franska kolonialisterna. Snart står det dock klart att landet inte är det enda som Pyle tycker sig se en bättre framtid för. Han har också fattat tycke för Phoung.
Graham Greenes roman från 1954 låter sig läsas som ett förebud för USA:s inblandning i Vietnam över de nästkommande decennierna. Det historiska perspektivet behålls i Christopher Hamptons och Robert Schenkkans effektiva och tonsäkra manus men det hindrar inte att filmatiseringen har fått rykande aktualitet i dessa dagar.
När Fowler börjar misstänka att Pyles politiska intressen inte bara är av teoretisk natur och när hans kärleksrelation står på spel så sammanlänkas det politiska och det privata för första gången och det blir allt svårare för Fowler att inte ta ställning.
För att vara en svartsynt film om mänsklig svaghet är det oväntat upplyftande att se Den stillsamme amerikanen. De inblandade aktörerna infriar förväntningar som vi nästan glömt att vi hade på dem. Michael Caine har under senare år vaknat till liv efter en lång tid som alldeles för bekväm skådespelare. Det är en parentes i sammanhanget att han häromåret oscarbelönades för den kollriga insatsen i Ciderhusreglerna. I Den stillsamme amerikanen övertygar Caines blytunga ögonlock som aldrig förr. Det är ett okonstlat porträtt så rikt på nyanser att den levnadströtte Fowler formligen sipprar fram ur varje por på Caine. Brendan Fraser, som tidigare visat gedigen dramatisk begåvning mot Ian McKellen i förbisedda Gods and monsters men sedan dess mest odlat sin komiska ådra i slarviga matinéäventyr som Mumien, ger flerdimensionalitet och subtilitet till den potentiellt platta rollen som helylleamerikanen Pyle.
Känslan av kollektiv revansch inkluderar även regissören Philip Noyce. Hemma i Australien gjorde han vänstervridna filmer som Journalfilmarna och för all del även Lugnt vatten, båtrysaren som presenterade Nicole Kidman för en internationell publik, innan han upptäcktes av Hollywood och ställde sig bakom kompetenta men profillösa storproduktioner med Harrison Ford och Denzel Washington. Det här är tvivelsutan det bästa han gjort.
Till sin hjälp har han haft Wong Kar-Wais stallfotograf Christopher Lloyd och tillsammans har de återskapat ett Saigon med dunkla interiörer, vitglödgat dagsljus och landsbygdens faror och fukt.
Filmens yttersta tillgång ligger i att den engagerar, inte bara som historisk skildring och politisk allegori, utan också som skildring av tre livsöden. Även Phoung, en roll som till råga på allt omnämns som symbol för det land som den stillsamme amerikanen vill rädda, och som i en mindre fullbordad film hade fått nöja sig med det att vara just det, begåvas med ett känsloliv. Skådespelerskan Do Thi Hai Yen från När solen står som högst spelar henne med värdighet och ett tystlåtet djup.
Den stillsamme amerikanen är en omsorgsfullt iscensatt och tidlöst välgjord film. Den moraliskt komplexa historien om ändamål som helgar medlen och den fina linjen mellan oskuld och korruption rör sig elegant och oforcerat mot sitt slutmål. Det är lätt att förstå varför det amerikanska bolaget, efter händelserna i september förrförra året, valde att vänta med att släppa filmen. Men den är verkligen inte mindre brännande den här våren.