Osannolik och oförutsägbar

Punch-drunk Love
Regi: Paul Thomas Anderson
Filmstaden

Betyg: 2/5

Berättelser om omaka par som slutligen förenas, efter att ha utsatts för berättarmässiga förvecklingar och komiska situationer, har vi mött förr. Ofta med aktörer som Meg Ryan eller Tom Hanks i centrum. Här är skådespelarvalet dock ovanligt omaka. Den excentriske komikern Adam Sandler paras ihop med Emily Watson, mer förknippad med europeisk konstfilm än med Hollywood.

I osannolika och oförutsägbara scenerier berättas om hur Sandler - en toalettborstförsäljare verksam i ett garage, hårt ansatt av sju energiska systrar - möter och förälskar sig i Watson. På vägen möter vi ett antal incidenter med herrelösa pianon, stridslystna telefonsexförsäljare och vilsekomna lastpallar med chokladpudding. Intrigbygget är högst bekant, men detaljerna i berättelsen är högst oväntade.

Därför är det svårt att se Punch-drunk Love som en vitalisering av den romantiska komedin. Snarare iscensätter Anderson en attack på den urbana romansen. Emily Watsons oförklarliga kärlek till sin avige, oerfarne och stundtals aggressive motspelare blir inte någon hyllning till kärlekens osannolika kraft. Här parodieras istället den utopiska romantiken.
Att efterfråga värme i en parodi kan tyckas förmätet, speciellt om den (som i det här fallet) är smart och oförutsägbart konventionsutmanande. Ändå är det just det smarta tilltaget som stör mig. Att samtidigt som man flirtar med Adam Sandlers fans, också agera modernistisk konstnär. Denna skruvade och överlastade film saknar tyvärr den kärleksfulla timing som kännetecknat exempelvis bröderna Kaurismäkis eller Jim Jarmuschs lika skruvade men mindre genrebundna filmer.