Intressanta djupdykningar
Mats Jönsson
Film och Historia: Historisk Hollywoodfilm 1960-2000
(Lunds universitet)
David Ludvigsson
The Historian-Filmmakers Dilemma: Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius
(Uppsala universitet)
Två nyutkomna doktorsavhandlingar väljer diametralt olika empiriska vägar in i denna problematik. Mats Jönson, filmvetare från Lund, koncentrerar sig i sin bok Film och Historia på hur Hollywood skriver historien åt oss. David Ludvigsson, historiker från Uppsala, tar i The Historian-Filmmakers Dilemma sig i stället an vår inhemska statstelevision och den position som där getts nationella historielärare som Olle Häger och Hans Villius.
En film säger alltid mer om sin samtid än om den tid den försöker skildra. Så lyder i korthet Mats Jönssons tes. Det kanske kan tyckas bakvänt att med den utgångspunkten gripa sig an just filmer som Save Private Ryan eller JFK. Varför inte slumpvis välja ett antal godtyckliga filmer som exempel på hur historiska kontexter kan avläsas däri?
För Jönsson fyller tilltaget att koncentrera sig på filmer utspelade i förgången tid ett dubbelt syfte. Dels kan han därmed göra en studie i hur föränderliga attityder och förhållningssätt till historia speglats i filmmediet sedan 1960, dels kan han genom att fokusera på historisk film driva sin tes till fullo. De olika filmiska tillbakablickar som Hollywood vid olika tidpunkter förfärdigar visar sig nämligen ha mer gemensamt med varandra, än med de tidsepoker de tar sig an att skildra.
Filmindustri, kulturklimat och allmän samhällsutveckling utgör tillsammans den kontext mot vilken Jönsson läser de analyserade filmerna. Åren runt 1960 präglas av en filmbransch i kris. tv-mediets frammarsch hotar att ödelägga biograferna. Ett motdrag är satsningen på storslagna visningsformat - både vad gäller bioduk och filmlängd. En av vidfilmens stora kassakossor var just de filmer som tog sig an historiska motiv. Här har vi en filmgenre som på olika sätt bygger på storslagna scenerier från antiken, de stora moderna krigen eller civiliseringen av nordamerika. Man berättar inte primärt historien - man visar upp den. Samtidigt visar man också upp en ny filmteknologi.
Ett decennium senare får historien en annan roll. I de politiska vindkantringarnas era (runt 1968) tar även Hollywood intryck. En film som Bonnie Clyde (1967) kan dels exemplifiera hur en berättelse om bankrånare i depressionens USA får politiska kan ges högst tidstypiska politiska implikationer. Det legendariska paret närmast heroiseras som radikala motkrafter i en kapitalistisk värld - dels i filmen men framför allt av de filmkritiker som bedömde den. Dessutom visar denna film nya estetiska och historiserande attityder. Genom ett uppbrutet berättande med dokumentaristiska inskott problematiseras den etablerade historieskrivningen.
Sjuttio- och åttiotalen medför dock åter en avradikalisering. Med filmen American Graffitti (1973) gör nostalgin sitt stora intåg i Hollywood och förblir en dominerande kraft i rader av filmer om det förflutna. Nya tendenser kan dock skönjas i vårt nittiotal. Åter är en ny teknologi vägledande - digitaliseringen. En film som Save Private Ryan blir precis som 1960 års mastodontfilmer ett uppvisande av ny filmiska uttrycksmedel. Samtidigt beskriver den också ett nytt förhållande till åskådaren. Här placeras vi som tittar mitt i rekonstruerat förflutet. Gränser mellan fiktion, myt och fakta suddas ut i ett filmlandskap som i allt högre grad förmår manipulera med sitt fotografiska råmaterial. En tendens som blir än tydligare i en dramadokumentär som JFK (1991).
Häger och Villius har det som statsanställda historiografer lugnare. Även David Ludvigsson kan dock påvisa förändring i SVT:s historiska dokumentärer från det 60-tal då de bägge huvudpersonerna börjar verka. Här det dock i högre grad historieämnets gradvisa popularisering som förändrar dokumentärernas filmspråk. Dessutom lär de sig efter hans att hantera mediet. Det är alltså både externa faktorer och filmskaparnas egen estetiska utveckling som samverkar i Ludvigssons beskrivning.
I The Historian-Filmmakers Dilemma ställs dock lika många ahistoriska frågor. Ludvigsson är minst lika intresserad av de principiella problem som sammanställning av dokumentärt material bjuder historiefilmaren, som av genrens förändring över tid. Hur används dokumentärt material? Vilka retoriska strategier (dolda eller uppenbara) kan skönjas i (exempelvis) ett projket som Hundra Svenska år (1999), där Häger och Villius sammanställer dokumentära spår till en mastodontisk berättelse om den svenska välfärdsstaten? Samt inte minst - vilka etiska och källkritiska dilemman ställer det visuella materialet historikern inför?
Både Ludvigsson och Jönsson gör på olika sätt oerhört intressanta djupdykningar ett ämne som framstår som ytterst angeläget både för historiker och filmvetare. Deras avhandlingar är läsvärda och välskrivna. Dessutom introducerar de på svensk mark ett spännande internationellt forskningsfält.
