Grundläggande romantik uteblir

Att göra en pudel
Regi: Anette Winblad von Walter
Premiär: 3 februari på Filmstaden
2/5

Den romantiska komedin är en notoriskt svårbemästrad sort. Egentligen är det ganska märkligt eftersom en filmtyp som är så hårt bunden av innehållsliga föreskrifter rimligtvis borde vara lättare att lyckas med. Men många av dem som ger sig i kast med att sverigeanpassa detta utländska framgångsrecept visar sig ha betänkliga svårigheter med att proportionera ingredienserna. Andra har problem att hitta bra svenska råvaror.
Anette Winblad von Walter (6 points) snitslar banan bra i en effektiv inledning. Här presenteras den näpna hundfrisören Rita i ett pittoreskt kvarter på Söder. Förutom att sköta den kitschiga salongen så agerar hon passopp till sin snipiga fostermor, en Lena Nyman på bitskt humör.
Ritas mål är glasklara från start. Det handlar om att frigöra sig från sin hämmande omgivning och hitta sin plats i tillvaron, i filmen formulerat till att få klippa annat än hundar och att övertyga någon stark och ståtlig man att betyga sin kärlek.
Ritas väg till allt detta går via en kurs i självförverkligande där hon träffar Knut. Han är en wallraffande skjutjärnsreporter som infiltrerat verksamheten för att exponera hur flummiga kursledare snor pengar av lättlurade själar. Knuts hårdföra cynism kontrasteras med Ritas naiva optimism och deras kontakt bygger på principen om motsatspar som dras till varann.
Så långt är allt lagom gulligt och rappt framställt utan att bli övermaga. Söder är förvisso inget Montmartre och Winblad von Walter ingen Jean-Pierre Jeunet men hon lyckas ändå få den här soppan att puttra. Mycket tack vare en engagerad Eva Röse som den färgstarka men hunsade Rita. Hon fyller ut sin schablonkaraktär med eget liv. Emellanåt lyfter hennes oväntade reaktioner och detaljrika beteendemönster filmen över dess formelbaserade grund. Det är Röses förtjänst att Ritas förvirrade resa mot självinsikt faktiskt berör en smula. Man hade önskat att detta hade fått mer plats i filmen.
Men eftersom det här är en romantisk komedi är huvudmålet att para ihop honom och henne på ett känslomässigt tillfredsställande vis. Tyvärr är det också i detta mest grundläggande som filmen går bet.
Ett uppenbart misstag är valet av leading man. Niklas Engdahl verkar ha fått rollen som Knut mest för att han, med god vilja och ur fördelaktiga kameravinklar, kan sägas likna Hugh Grant. Dessvärre saknar han både dennes komiska timing och tillstymmelse till utstrålning.
Som vore hon medveten om dessa brister, väljer Winblad von Walter att ta fasta på Engdahls träigare kvaliteter i porträttet av Knut. Vad som kan uppfattas som en god strategi i syfte att skildra en känslokall kvällstidningsjournalist blir katastrofalt när Knut sedermera ska utvecklas till heltidsromantiker. Hur mycket fjantigheter än Knut måste genomföra så blir Ekdahl aldrig varm i kläderna och han lämnar filmen lika stelbent som han kom.
Osäkerheten sprider sig och inför upploppet är det här en märkbart stressad pudel. För att hinna med de sista hållplatserna så hastar man fram utan att se sig för och det känns ryckigt och ogenomtänkt.
Mest desperat är inkastandet av en bögkompis i handlingen, ett lika senkommet och pliktskyldigt inslag i den här filmen som numera i den romantiska komedins ordinarie laguppställning. Den undermåliga kvalitetskontrollen av just det här exemplaret är indikativt för ett allmänt bristtillstånd i Winblad von Walters film. Jämfört med sina internationella förebilder så står den sig slätt.