Sharon Stone visar hud igen

Basic Instinct 2
Regi: Michael Caton Jones
Filmstaden
2/5

So, she just walked out - how lacanian . När Charlotte Ramplings rollfigur i Basic Instinct 2 - psykoanalytikern Milena Gardosh - beskriver den fala författarinnan Catherine Tramells (Sharon Stone) beteende blir det en närmast övertydlig hänvisning till den psykoanalytiska tolkningsram som så ofta (kanske i allt för hög grad) kommit att appliceras på populärfilm.
Som de flest nog vet är detta en senkommen uppföljare till en av det tidiga nittiotalets största filmsuccéer. Basic Instinct var en av många filmer vid denna tid som profiterade hårt på den gamle thrillermästaren Alfred Hitchcocks subtila - och ibland för den delen också sublima - erotiska excesser. Främst var det den då nyligen återutgivna Vertigo från 1958 som blev mönsterfilmen framför andra.
Kanske kan man - med bakgrund i Brian de Palmas och andras intertextuella excesser - se just Vertigo som en av det sena åttiotalets allra viktigaste filmer. Inte minst som förlaga till Paul Verhoevens Basic Instinct, där en problemfylld medelålders polis blev attraherad av en Sharon Stone som uppenbart konstruerats som en kopia av Kim Novaks hjältinna i Hitchcocks film. Precis som hos Hitchcock fick San Fransisco utgöra spelplats för en intrigmässigt mångbottnad berättelse med dubbelspel och erotisk besatthet som främsta ingredienser.
I Basic Instinct 2 har det hela av någon anledning flyttats till London. Catherine Tramell (och Sharon Stone) har blivit äldre men tematiken är den samma. Den utmanande författarinnan slår klorna i en icke ont anande (nåja) man, vars erotiska besatthet och problematiska förflutna utnyttjas i ett lömskt intrigmakeri där inget är vad det synes vara. Precis som hos Hitchcock således, eller?
Nja, där Vertigo precis som så många andra Hitchcockfilmer lät både djuppsykologi och sexualitet stanna halvvägs som något uppenbart men ändå kittlande dolt, blåser Michael Caton Jones här på för fullt. En av poängerna är naturligtvis också fortfarande att låta Sharon Stone få visa så mycket hud som möjligt. När dessutom hennes moatjé i denna film är en psykiatriker finns alla skäl i världen att inte dölja vad det handlar om.
Upplägget är kalkerat på förlagan från 1992. Catherine Trankell lever ett utsvävande erotiskt liv. Under en våldsam och spektakulär sexakt dör hennes älskare. Trankell misstänks och psykiatrikern Michael Glass (David Morrissey) kallas in för att utreda. Han blir självfallet emotionellt och fysiskt attraherad av den sköna - och låter sig involveras på ett olycksbådande sätt. Personer runt paret dör som flugor undre mystiska och våldsamma omständigheter samtidigt som frågan om skuld och ansvar cirkulerar som drivkraft - eller förevändning - för berättelsens framåtrörelse.
En irriterande soppa av actionsekvenser, psykanalytisk jargong och torrjuck. Ja, så kunde man kanske beskriva Basic Instinct 2 om man vill vara elak. Nu är det för all del ett ganska rappt och väloljat thrillermaskineri som Caton Jones satt i scen. Med skådespelare som Rampling och Morrissey finns ju också möjligheter att få viss fason på den mest krystade dialog. Stilmässigt finns dock mycket att vara missnöjd med - inte minst om vänder blicken mot Verhoevens och Hitchcocks förlagor. Musiken är påflugen och smaklös, bildspråket och miljöerna är platta och kliniska. Jag hittar i den kalla stiliseringen allehanda referenser till ytterligare en gammal thrillermästare - tysken Fritz Lang, vars metropolisdystopi och expressiva mördarjakter i mellankrigstidens Berlin uppenbarligen funderat som förebild.
Men varför man ska låta en vulgariserad Hitchcockintrig möta ett London klätt som teknologiskt och gotiskt inferno? Det blir för mig en lika stor gåta som intrigen - vars många och märkliga kast inte riktigt förmår fascinera.