Floskelfylld girighetssatir

Claes Eriksson gjorde sig, under 80-talet, känd som den humoristiska motorn bakom revygruppen Galenskaparna och deras breda framgångar Macken, Leif och Monopol. Det är han inte längre. Humoristisk alltså. Nu är han en grinig gammal gubbe. Som sådan har han surnat till på det mesta. Från åtalsföljetongen mot TV4 känner vi till att varken han eller Vilgot Sjöman gillar reklamavbrott i tv. Den enskilde medborgaren visar att Claes Eriksson inte heller har mycket till övers för dokusåpor, snaskiga löpsedlar, våldsamma filmer eller giriga byrådirektörer.
Stig Roxby (Örjan Ramberg) är vd för ett stort försäkringsbolag. Trots att han redan är ofattbart högavlönad höjer han bonustaket för att roffa åt sig ännu fler miljoner. När media får nos på saken gör Roxby och hans mjäkiga styrelse allt för att slippa erkänna felet eller lämna tillbaka ett endaste öre. Som kontrast till dessa girigbukar presenteras två lågmälda och djupt pedagogiska lärare, spelade av regissören själv och hans bror Anders Eriksson.
Filmen sår ett frö till en hämndfantasi som skulle kunnat vara kittlande om det bara inte vore för att det hela har iscensatts så urbota fantasilöst. De många måltavlorna är så legitima som hatobjekt att man måste ha något nytt att säga om dem om det ska vara värt besväret. Istället läggs pamflettartad dialog i vilken mun som helst, utan tillstymmelse till tanke på karaktärsdrag eller funktion. Här finns scener som är så makalöst trögflytande att man inte kan begripa att de letat sig in i den färdiga filmen.
Alldeles uppenbarligen har man velat lämna Galenskaparnas flåsiga skojfriskhet bakom sig och eftersom Den enskilde medborgaren är närmast kliniskt befriad från humor så får man gratulera till väl genomförd föresats. Det hade ju varit önskvärt om humorn ersatts med något mer tänkvärt än floskler om vår samtid, men det har inte Claes Eriksson lyckats med. Han har bara gjort den tråkigaste komedin i mannaminne. Reklamavbrott hade varit en välsignelse.